Vivian Buczek och ”A Woman’s Voice – ”En av världens främsta JAZZSÅNGERSKOR”

Vivian Buczek från Malmö var den senaste (sista?) som fick det ”det stora” Harry Arnold-stipendiet på 10.000 kronor, 2016. Peter Asplund, Södertälje, är en av landets främsta trumpetare (och sångare) och uttryckte nyligen: ”Vivian Buczek är en av världens främsta jazzsångerskor!”

Asplund var nyligen i Malmö för att spela och sjunga med Monday Night Big Band på Malmö Live/Kuben. Då dök Vivian Buczek upp som hemlig gäst, och det gjorde Asplund när Vivian nyligen hade en konsert med Bohusläns Big Band på Palladium och samtidigt gjorde ett skivsläpp, A Woman’s Voice, som hon gjort med Norrbotten Big Band. Det var då Peter Asplund uttryckte sin beundran för Buczek, som han också kallar sin musikaliska syster efter många konserter tillsammans.
Palladiumkonserten var välbesökt om än lite märkligt nog inte riktigt utsåld.
Jag är inte mannen att tillräckligt bra kunna beskriva konserten där Bohuslänningarna leddes av Martin Sjöstedt, pianist och framstående arrangör av låtarna på A Woman’s Voice (bilden med Vivian Buczek). Därför tar jag mig friheten att citera lite av vad Christer Nilsson, välkänd jazzrecensent under rubriken ”Vivian Buczek och Bohusläns Big Band skapade eufori`”skrev i Orkesterjournalen:
”Buczek äger en påtaglig avspändhet, lekfullhet, auktoritet och grym rytmkänsla i allt vad hon inlevelsefullt sjunger. Hon har aldrig hukat för utmaningar som att sjunga harmoniskt krävande highlights som Horace Silvers Nica’s Dream, Miles Davis Four, Bill Evans Very Early och Clifford Browns Joy Spring. I A Woman’s Voice hyllar hon fler favoriter, som Abbey Lincoln (Throw it Away), Monica Zetterlund (bitterljuva med alltför bortglömda I morgon), Nina Simone (I Think it Will Rain Today) och Wayne Shorter (Infant Eyes) – världskända stilikoner som format Vivian till den kvinna hon är i dag.
Och ofta brister hon ut i scatsång (med saxsektionen som en extrastämma i unisona partier).Oväntat men ytterst glädjande bjöd Vivian upp sin ”stablemate” Peter Asplund på scen. Han bländande med sitt trumpetspel i den festliga All in All och ”sångduellerande” i It’s Alright With Me, där intensive tenoristen Mikael Karlsson kom loss. Kom loss kom även den lyriske trumpetaren Samuel Olsson i Martin Sjöstedts kontemplativa Tales. Yasuhito Moris väl etablerade briljanta basspel var en annan höjdpunkt …
… I slutet av konserten hade publikens varma stöd gett upphov till eufori som Vivian med BBB tackade med den avslutande och berörande Here’s to Life.”
Skrev Christer Nilsson bl a.

I publiken som hyllade med stående ovationer fanns bl a en annan av Malmös välkända och fantastiska jazzsångerskor, Victoria Tolstoy, liksom Vivian Buczek Harry Arnold-stipendiat (2011) som högljutt gav sin förtjusning till utlopp och överlämnade något gott att dricka efteråt.

  • PETER KASTENSSON

Mycket tradition men också nytt vid Sällskapets höstfest på Anneberg

Så har det varit traditionell Höstfest med Harry Arnold-sällskapet.
Traditionellt på Annbergsgården. Våra kära krögare Elisabeth och Jörgen var på plats. Som medlemmar. För i köket och bakom serveringsdisken var det nytt folk. Mera om detta lite längre ner.

Traditionellt bjöds det också på fin musik. Visst är det fantastiskt att det här Sällskapet alltid, och jag menar alltid, kan bjuda på det bästa av vad vi har av swingmusiker i den här landsänden!
Tacka förstås vår styrelsemedlem Roger Berg för detta! På den inte särskilt upphöjda scenen hade vår trummis par preference den här söndagen bjudit in blåsarna Jack Andersson trumpet, Dan ”Gisen” Malmqvist med sin klarinett och Thomas Jonasson med tenorsaxofonen tillsammans med pianisten Mats Nilsson och basisten Ulf Rådelius. Alla välbekanta för våra medlemmar men kanske inte just i den här konstellationen.

Men det var – förstås! – alldeles excellent swingigt redan från det man satte takten med Deed I Do av Fred Rose. Inte med sång den här gången, den fick vi vänta på tills Thomas Jonasson la undan saxen för en stund och förtjuste oss med sin mjuka stämma i Sweet Lorraine. Thomas har ju en härlig röst (”tänk var världen missat”, tyckte Roger Berg) som ju egentligen kompletterar hans fina Lester Young-klang på tenorsaxen. Tycker jag.

En rask timme i första set avverkades med bl a It Had To Be You, Sentimental Journey och Way Down Yonder In New Orleans, med his excellens Berg i en av huvudrollerna. Liksom i Undecided i ett rejält upptempo.
Överhuvudtaget är Roger Berg generös med att ge bandet solisttid, självfallet. Efter pausen där jag som vanligt inte vann något med alla lotter jag köpt, fick även Jack Andersson släppa sin Louis Armstrong-trumpet och upphäva sin väna stämma i If I Could Be With You. Med en röst som dock är en bit från Armstrongs. Tycker jag. Om man så säger…
Mats Nilsson vid pianot hade gjort ett fint arrangemang av Duke Ellingtons The Mooche och Ulf Rådelius – inte så ofta sedd men välkänd gäst hos oss –  gladde bl a i In A Mellow Tone, också en av Ellingtons många berömda jazzstandards. Och över alltihopa lyste – inte Povel Ramels Moder Sol – men väl Gisens drillande klarinett.
Efter avslutande Fats Wallers Ain’t Misbehavin’ och Jack F Hanleys Back Home Again In Indiana vandrade var och en hem till sig. Mätta efter en som vanligt fin musikalisk afton där man också kunde konstatera att nya krögarna i Kniv Och Gaffel fint hade anslutit till det som ovan nämnda Elisabeth och Jörgen tidigare åstadkommit i köket. Det lovar bra för fortsättningen.

Text och foto: PETER KASTENSSON

Jolson med Amiralens Juljazz frÅn ”fel sida”

Amiralens Storbands julövningar på Öresundsterminalen – en rapport från ”fel sida av rampen”

Det här är ingen konsertrecension! För en konsert i egentlig mening var inte vårt framträdande på Öresundsterminalen den 4 december. Vi brukar i stället, lite blygsamt, kalla våra spelningar på Öresundsterminalen för ”öppna repetitioner”. För det är ju det de är, och på så sätt gör det inte så mycket om något går åt skogen. Och någon recension är det absolut inte heller, beroende på att jag, som skriver det här, stod ”på fel sida av rampen” om man säger så…  

Det är alltid lika trevligt att få komma till Öresundsterminalen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi var där nu i julas. Träffar ni på bandets ständige vapendragare Kenneth Svensson, så kan ni ju fråga honom. Han är en hejare på matematik, så han vet nog. Anledningarna till att vi trivs så bra just på Öresundsterminalen – och på Johannamuseet, vårt andra favoritställe – är att akustiken är helt godkänd, att personalen alltid är så trevlig och att det varje gång kommer en helt underbar publik. Människor som gillar vår musik, som lyssnar och ser glada ut. Dessutom brukar det vara absolut fullsatt varje gång, vilket knappast gör saken sämre.

Jag måste erkänna att repertoaren har varit ungefär densamma varje jul, och till det är jag kanske själv lite medskyldig. Min uppgift är nämligen att vara med och bestämma lite grand vad som ska spelas och inte spelas. Förutom att jag ska hålla låda mellan låtarna så ”gubbarna” hinner plocka fram rätt noter. Och så måste jag vara lite polis också mellan varven och se till att vi kommer igång när vi ska. Det finns nämligen en och annan som gärna dröjer sig kvar vid pausmackan och glömmer bort att det ska spelas ett set nummer två också. Inga namn!
Tillsammans med Christer (Svärd), som förutom att han spelar trumpet också är ordförande i Föreningen Amiralens Storband, brukar jag numera dyka upp på Terminalen en dryg timme innan det är dags för avspark. Skälet till det är att vi tycker att det är trevligt att träffa publiken och att snacka lite grand om ditt och datt med dem som kommit för att lyssna. Och så får vi en del synpunkter och tips också, vilket inte är så dumt.

Vi började förstås konserten (jag kallar den ”konsert” hädanefter trots att det är lite galet) som vanligt med Harry Arnolds Radiobands gamla signatur ”Stand By” och hängde omedelbart på med en låt ur Buddy Richs repertoar, Bill Potts ”Big Swing Face” i ett snyggt arrangemang av Stig Frölander. Sedan var det dags för Petri att brista ut i ”More”, en låt som italienarna Riz Ortolani och Nino Oliviero totade ihop i början av 60-talet för en totalt ointressant dokumentärfilm som hette Mondo Cane. Men låten blev bra, det tyckte i alla fall Frank Sinatra, Petri och publiken på Öresundsterminalen. Sen var det dags för Rosa (Rydberg), vitaminpillret från Kävlinge, att ta vid och riva av ett par låtar: den gamla slagdängan ”Who´s Sorry Now” och George Gershwins ”`S Wonderful”, som hon hade försett med egen text. Festligt!
Annars var det förstås gott om jullåtar. ”White Christmas” med Petri i huvudrollen var givetvis ofrånkomlig, likaså ”Winter Wonderland” och Mel Tormés ”The Christmas Song”, snyggt arrangerad av Björn Helander. En av kvällens höjdpunkter, tycker jag, – förutom jullåtarna – var annars argentinaren Angel Villoldos ”Kiss of Fire”, en tango som egentligen heter ”El Choclo” och har fått sitt namn efter en ökänd skurk som härjade i Buenos Aires för drygt hundra år sen. Den hade Soda (Dahlström) försett med ett nytt och effektivt arr.

Bandet lät – som vanligt – fint hela kvällen. Alla var på ett strålande spelhumör. Orkesterns senast tillkomna medlem, Rune Källén, gjorde att trumpetsektionen tycktes ha fått lite nytändning och Bertil Palm var i högform som solist liksom alltid lika pålitlige Sigge Goldman, som inte kan spela dåligt ens om han försöker. Ska jag, från mitt perspektiv, nämna några andra som jag fastnade för just den här kvällen, så måste det väl bli Andreas Huss som har tillfört saxsektionen en stor påse friskt blod och massor av fräscha idéer. Detsamma kan sägas om Per Nordling, vars altsaxton måste vara en dröm för alla balladälskare. Och så har vi Stefan Hansson förstås, vars pianospel alltid är lika festligt. Han hittar på nåt nytt varje gång han får chansen, och den får han ju rätt ofta. Kolla själva Stefans utflykter på klaviaturen nästa gång ni hör Amiralens Storband och lägg märke till reaktionerna i bandet. Stora smil överallt!
Nu märker jag att jag att jag är på väg att räkna upp samtliga medlemmar i Amiralens Storband, vilket i och för sig inte hade varit mer än rätt. Men för att inte bli för långrandig sätter jag punkt här.
Nu har jag gjort det!

Text: JAN OLSSON
Foto: MARIA CEDERGREN

Tre Stand By-stipendiater i Jubileumskonsert på Wega hos hot house

Tre Stand By-stipendiater samlades kring 60-årsjubilerande Hans Ingelstam på museirestaurangen Wega en kväll i slutet av september i arrangemang av Hot House.

Så var dom på Hot House igen. Far och son Hans och Björn Ingelstam som fick Stand By-stipendiet 2012. Tillsammans med spelglada vännerna Sven-Erik ”Svempa” LundeqvIst, första Stand By-stipendiaten 2009, Simon Petersson som fick stipendiet 2015 och Olle Dernevik. Hans Ingelstam alltså firade 60-årsjubileum med sin trombon sedan han fick ett soliststipendium i Stockholm (”i ett dåligt band”) som 15-åring!
Wega var förstås fullsatt när man intonerade When It’s Sleepy Time Down South. Och med nu 29-årige Björn Ingelstam på trumpet blev det under kvällen mycket Louis Armstrong, en av herrar Ingelstams husgudar. Tänk att det är 14 år sedan Björn för första gången förtjuste publiken i det saligen bortvisade Hot House-tältet under Malmöfestivalen! Numera är han bosatt i Paris efter en sejour i New York och han kom direkt från en månadslång turné i Australien!
Det bjöds så mycket godbitar under de tre seten att ”jag kan inte räkna dem alla”, för att citera en gammal psalm av Lina Sandell. Här fick vi ingen psalm men väl en av mina favorithymner i Just A Closer Walk With Thee som jag hade på en gammal Storyville-EP med Ottilie Patterson och Chris Barber, men som väl annars har odödliggjorts av Louis Armstrong och Mahalia Jackson
Basin Street Blues, Lily Of The Valley och St. Louis Blues är så att säga gamla säkra Armstrong-nummer. A Nightingale Sang in Berkeley Square, en av de vackraste kärlekssånger som skrivits av för mig okända Eric Mascwitz och Manning Sherwin, och som sjungits in av bl a så olika sångare som Vera Lynn, Nat King Cole och Rod Stewart, gavs full rättvisa av både Björns trumpet och av Hans trombon.
Jubilerande Hans gav stort utrymme åt alla. Jag tackar speciellt för att man ändrade lite i programmet och gav plats för Limehouse Blues. Nu inte bara med Svempas oerhört imponerande pianospel utan med hela bandet. Svempa fick briljera i Woody’n You som Dizzy Gillespie skrev för Woody Herman. Och då rådde ”dansförbud”…
En ny bekantskap var Into Each Life Some Rain Must Fall (”den enda titel på en låt som innehåller sju ord med fyra bokstäver”!) där Hans och Björn bytte instrument med varandra. Efter mera välbekanta Indiana, Way Down Yonder In New Orleans och lite till, avslutades kvällen med en komposition av Hans Ingelstam.  I en hyllning till 81-årige danske trombonisten Ole ”Fessor” Lindgreen men också till sjukdomsdrabbade Fredrik John hade även Björn greppat en trombon i Blues For Fessor.
Det var en fullödig musikalisk afton som Hans Ingelstam Jubilee bjöd på med förutom altmeister själv och trombonen, Björns trumpetspel – inte minst i Clark Terrys The Simple Waltz –  och sång, Svempa vid pianot, Simon med basen och Olle vid trummorna.
Glada travade vi hemåt med öron och sinnen fulla av fin musik i den begynnande höstens natt.
Det här bandet med sina tre Stand By-stipendiater Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, Björn Ingelstam som kommer från Paris och Simon Petersson kan ni se och höra vid Harry Arnold-sällskapets årsmöte den 26 februari på Annebergsgården!

Text och foto: PETER KASTENSSON

Malmö Stad nobbar Uvemarkhyllning Nonchalerar och ljuger om förslag

Harry Arnold-sällskapet har – sedan vi uppmärksammats från annat håll att Sommarscen Malmö inte brytt sig om vårt förslag om en Uvemark-hyllning – skickat följande brev/insändare till berörda ledamöter i kulturförvaltningen i Malmö samt till Malmötidningarna med följande lydelse:

”Det blir ingen 80-årshyllning till Leif Uvemark på Pildammsteatern i sommar. Harry Arnold Sällskapet i Malmö hade föreslagit Sommarscen Malmö, som betalas av Malmös skattebetalare, en hyllningskonsert till en av Malmö största musiker, men förslaget har helt nonchalerats.
Harry Arnold-sällskapet i Malmö, bildat 1991, skickade tidigt i våras ett förslag till Anna Novovic som är bas för Sommarscen Malmö som tillhör Malmö Kulturförvaltning. Hon har inte besvarat mottagandet av denna skrivelse, Sommarscen har också gjort sig onåbara när sällskapet sökt kontakt via både mejl och telefon.
Trumpetaren Leif Uvemark och hans storband drog under 24 somrar storpublik till Pildammsteatern i Malmö sedan dåvarande stadsträdgårdsmästaren Einar Jennerup kommit med förslaget 1974 Under åren drog Uvemark runt 4-10.000 personer fina sommarkvällar.
Leif Uvemark dog ung vid 57 års ålder och skulle i år fyllt 80. Hans dotter Elinore var villig att medverka vid ett jubileum och Roger Berg Big Band hade erbjudits att framföra Leif Uvemarks arrangemang i en hyllningskonsert i Pildammarna. Som alltså Malmö Kultur och Sommarscen nonchalerat.
Möjligen kan det bero på att man inte vet eller vill begripa hur stor Leif Uvemark var som musiker, bl a förstetrumpetare i James Lasts internationella orkester, medverkan i många TV-produktioner, Harry Arnolds orkester med musiker som Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Georg Riedel, sångerskor som Alice Babs och Monica Zetterlund och många andra av den tidens storheter. Leif Uvemark finns även representerad tillsammans med bl a Harry Arnold och Östen Warnerbring i Åsa Marie Bengtssons konstverk Way To Go med kända Malmöartisters skor på Davidhallsbron i Malmö.
Många Malmöbor minns härliga sommarkvällar i Pildammarna med Leif Uvemarks storband.
Vi har nu sett att programmet för Sommarscen Malmö och Pildammsteatern är fastställt utan någon Uvemarkshyllning och utan att man besvärat sig med att ge Harry Arnold-sällskapet något besked.
Vi tycker att detta liknar något av en kulturskandal.

Harry Arnold-sällskapet
Bo Hirche, ordförande”

Anna Novovic har sedan vi uppmärksammat bl a ordföranden i kulturförvaltningen i Malmö Frida Trollmyr på den nonchalanta attityden från Sommarscen Malmö bekvämat sig att meddela Harry Arnold-sällskapets ordförande Bo Hirche följande:

”Tack för ditt mail.
Det är tråkigt att du har känt dig nonchalerad och om vi har missat att återkoppla till dig beklagar vi det. Om du vill lämna ett programförslag till 2020 är det bästa sättet att skicka ett mail till sommarscen@malmo.se under perioden oktober-januari.
Det stämmer att vi inte kommer ha en hyllning till Leif Uvemark på programmet. Vad jag däremot skulle vilja tipsa om inom jazzgenren är:
Monicas Vals med Mari Götesdotter som tolkar Monica Zetterlund tillsammans med Benjamin Koppels kvartett. Onsdag 19 juni 19:00-20:00 Pildammsteatern.
Magic Spirit Quartet, där den mångsidiga jazztrumpetaren Goran Kajfeš och hans musiker möter marockanske blues- och gnawamusikern Majid Bekkas. Torsdag 18 juli 19:00-20:15 Pildammsteatern.
Fire! Orchestra Musiker från improvisationsscenen, jazzen och rocken samlas på Pildammsteatern efter en längre världsturné. 14 personer intar scenen fredag 12 juli 19:00-20:00.
Med vänliga hälsningar

Anna Novovic
Enhetschef
Enheten för kulturarrangemang
Kulturförvaltningen
Malmö Stad”

Vi överlåter åt storbandsälskarna i Malmö att bedöma om en ”marockansk gnawamusiker” och ”Fire! Orchestra” tilldrar sig intresse. ”Om vi har missat att återkoppla beklagar vi”, som om det skulle vara någon ursäkt. Det gjorde man även förra året när Harry Arnold-sällskapet kom med förslag till Pildammsteatern. Samma nonchalanta behandling då och vi frågar oss om det inte handlar om tjänstefel från Anna Novovic att inte besvara skrivelser? Dessutom ljuger hon och låtsas inte om att hon fått mailen från oss ” om vi har missat återkoppla”…
Ingen annan från kulturförvaltningen har orkat svara och Sydsvenskan vägrar ta in något debattinlägg från oss! Åldersdiskriminering, det är vad det handlar om!

Text: PETER KASTENSSON

Swingfest med Roger Berg och stipendiaterna

Söndagen den 5 maj var det en härlig swingfest på Annebergsgården med Roger Berg Swing Explosion & Roger’s Sisters. Kompletterade under andra set med de tre Stand By-stipendiaterna!

Nästan 70 medlemmar hade hörsammat inbjudan till denna festliga eftermiddag. Som också – tyvärr – var det trista avskedet till Annebergsgårdens krögarpar Elisabeth och Jörgen som nu lämnar restaurangen för andra uppgifter.
Sedan deras som vanligt goda tallrik blivit ”åeden” (skånska för uppäten) tog Roger Berg över med sin sextett med Rolf Mandix trombon, Fredrik Håkansson trumpet, Ed Epstein saxofoner, Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas och maestro Roger vid trumskinnen (om någon undrar…).
Det svängde till direkt med Count Basies Jumpin’ At The Woodside följt av Duke Ellingtons Satin Doll där speciellt Mandix-Lundström-Nilsson fick visa sina färdigheter, Epstein därtill i 720 In The Books av Jan Savitt (bl a).
Roger’s Sisters blir bara bättre och bättre och fick applåderat och stort utrymme. Sandra Marielle inledde med känslosamma Sakta Vi Gå Genom Stan, Beppe Wolgers fina svenska version av Walking My Baby Back Home – faktiskt med lite scat eftersom några rader plötsligt gömt sig i hennes minneskammare… LinaMaria Bengtsson kom med Why Don’t You Do Right och Maria Kellström med Paper Moon. Innan vi i rask takt fick alla tre – nu svängande i Bye Bye Blackbird, Shoo Shoo Baby och Oh, Johnny. Applåder och visslingar. Det här är tjejer som vet att få den rätta publikkontakten!
Sedan Lennart Bengtsson och Gunilla Stark-Hansen berättat om Bifrostorden som möjliggjort för Harry Arnold-sällskapet att dela ut de tre Stand By-stipendierna fick stipendiaterna efter prisceremonin visa upp sig för publiken.
Hilda Nordkvist hade sin elbas med sig och tillsammans med Lasse Lundströms kontrabas och Mats Nilsson på piano spelade hon en låt som heter Solar. Som jag, skam tillsägandes, inte vet något om. Lukas Flink bjöd tillsammans med trion på Paul Desmonds Take Five som gjorts känd främst av Dave Brubeck innan Ludvig Samuelsson närmast rockade till det i Lester Leaps In av Count Basie och hans Kansas City Seven – för tenoristen Lester Young (förstås).
Lukas och Ludvig ”duellerade” därefter i Neil Heftis Flight Of The Foo Bird innan alla stipendiaterna förenade sig med hela Swing Explosion i Heftis avslutande Splanky .
Det finns anledning att påpeka, stipendiaterna här för första gången och utan repetitioner spelade med Roger Berg Swing Explosion. Skickliga proffsmusiker mötte ungdomlig framtid och ungdomar som Lukas Flink, Hilda Nordkvist och Ludvig Samuelsson.
Mer om stipendiaterna kan läsas om ni klickar på ”HAS stipendiater” på www.harryarnold.se

Text och foto: PETER KASTENSSON

LEIF UVEMARK 1939-1996 Legendarisk trumpetare och orkesterledare

Leif Uvemark var med och grundade Harry Arnold-sällskapet 1991. Han skulle i år ha fyllt 80 år. Harry Arnold-sällskapet vill gärna hylla en av Malmö största musikanter någonsin. Nationell men även internationellt. För att göra Leif Uvemark full rättvisa hade vi egentligen kunnat fylla hela den här tidningen. Nu får det bli lite rapsodiskt.

Leif Uvemark föddes i Malmö och fick sina första lärospån i musik genom Frälsningsarmén. Som åttaåring fick han låna en B-kornett av scouternas hornmusikkår.  Han antogs han av Lv4, luftvärnsregementet i Malmö, som musikelev.
Han ledde som tonåring sitt eget sjumannaband och vann finalen i Snurrans orkestertävling, direktsänt i radio med Simon Brehm, från Stockholm. Redan då spelade han tillsammans med saxofonisterna Kjell Olsson, Bengt Håkansson och Tord Alemo – musiker som kom att följa honom under 40 år.
Han fick plats i Harry Arnolds dansorkester på Amiralen i Malmö. Följt av engagemang i danske Ib Glindemanns storband 1958, mannen som upptäckte Monica Zetterlund. Det följes av kontrakt med Seymour Östervall i Stockholm.
1959-1961 spelade han på Skansen i Stockholm med Arne Domnérus och Leif Kronlunds orkestrar. Hos Leif Kronlund fanns då bl a sångerskan Ann-Louise Hanson. När han var hos Leif Kronlund fick han kontakt med Harry Arnold igen. Harry ledde då Radiobandet i Stockholm, det kanske bästa storbandet någonsin i Sverige, fick spela med storheter som trumpetarna Bengt-Arne Wallin och Benny Bailey, trombonisten Åke Persson, saxofonisterna Arne Domnérus, Bjarne Nerem och Carl-Henrik Norin, Georg Riedel på bas, basisten Bengt Hallberg och Egil Johansen på trummor.
22 år gammal blev han den yngste orkesterledaren någonsin för Amiralens Storband som han tog över efter Harry Arnold 1961. Han ledde 1963-64 en egen orkester igen, Leif Uvemarks orkester, fick bl a ackompanjera popstjärnan Paul Anka
1968-70 var Leif Uvemark verksam i NDR, Nordwest Deutsche Rundfunks storband. Det ledde till ett långt engagemang som förstetrumpetare hos James Lasts orkester som turnerade bl a i Ryssland och han fick en lång internationell karriär som frilansande studiomusiker.
1974 bildade han ett nytt band i Malmö som spelade på bl a Baldakinen. 1974 fick också dåvarande stadsträdgårdsmästaren i Malmö, Einar Jennerup, en lysande idé. Han engagerade Leif Uvemark och hans orkester att spela en kväll i veckan med gästartister, måndagar i ljumma augustikvällar, i Pildammarna. Det kom att vara i 24 år! Inför i genomsnitt 4 000 personer med en topp på 10 000. Folk vallfärdade dit och kom redan tidigt på dagen för att få plats.
När man invigde gågatan Södergatan 1978 med fest på Stortorget var det med Lasse Holmqvist, Östen Warnerbring och dans till Leif Uvemarks orkester. Leif Uvemark satt uppe på Karl X Gustavs staty framför krigarkungen och blåste en invigningsfanfar!
Uvemark förekom också flitigt i TV. ”Sommarkväll i Augusti”, ”Säcken”, ”Lördagsgodis” bl a – och inte minst ”Rainbow Room” med Leif ”Smoke Rings” Anderson samt i några program av ”Här är ditt liv” med Lasse Holmqvist. En bejublad föreställning på showrestaurangen Kronprinsen blev det också med Jan Malmsjö.
Leif Uvemark karakteriserade sig själv ”som en liten välklädd, fyrkantig perfektionist”. Jag lärde känna Leif Uvemark som en god, snäll och generös vän under åren i det illustra Sällskapet Ölhäfvarne på Savoy i Malmö, bildat 1964. Jag hade nöjet att vara ordförande under några år vid olika tillfällen. Vi arrangerade vid åtminstone två tillfällen på 70-talet  julkonserter i S:t Petri Kyrka där Leif ställde upp och spelade med en annan legendarisk Malmömusiker, organisten Carl Hervelius, i dag 92 år gammal. När min far dog 1982 ställde Leif också upp och spelade vid begravningen i Limhamns Kyrka och någon ersättning ville han inte höra talas om.
Efter Leif Uvemarks alltför tidiga död i hemmet bara 57 år gammal efter en tids sjukdom fortsatte hans storband en tid med yngsta dotter Elinore, nu kantor i Veberöds församling, som ledare. Harry Arnold-sällskapet har föreslagit Sommarscen Malmö en minnesafton i Pildammarna med Elinore Uvemark som presentatör och även sångsolist med Roger Berg Big Band som genom henne fått tillgång till pappa Leifs originalarrangemang. Vi har dock ännu inte fått något svar från Sommarscen som drivs av Malmö Stad.
Vid Åsa Marie Bengtssons skulptur över kända Malmöartister Way To Go på Davidhallsbron i Malmö finns tillsammans med bl a Harry Arnold och Östen Warnerbring även Leif Uvemarks skor.

Text: PETER KASTENSSON

Elon Arenhill har lämnat oss

Vår Hedersmedlem, Elon Arenhill, född i Malmö den 6 mars 1922, har avlidit i en ålder av 96 år.

Elon Arenhill 2 Vi mins Elon för sitt gedigna kunnande inom ädelmetallernas område, där han fick sin utbildning och sina kunskaper i ämnet av sin far i hans verkstad och affär. Elon skapade sedan sin egen verkstad och butik på bl.a Fridhemstorget i Malmö.

I ungdomsåren väcktes också hans stora intresse för jazzmusiken och speciellt för storbandsmusiken, där trummorna blev hans instrument. Otaliga är de resor som Elon företog sig för att lära sig spela. Att på en trehjulaScykel med flak, lånad av en vedhandlare på Värnhem, cykla till Törringelund och åter till Malmö för att lära och spela till dans, var på den tiden inget märkligt. Törringe, i folkmun, blev hans läroplats.

Något år i början på -40 talet kom Elon med som trummis i gode vännen Harry Arnold(Perssons) orkester som då fått ett engagemang på nästan nybyGgda Danspalatset Amiralen i Malmö Folkets Park. Här spelade Elon i många år, onsdagar, lördagar och söndagar, under Amiralens storhetstid. Elon blev dock aldrig yrkesmusiker utan stannade kvar i sitt arbete som guldsmed.

År 1971 väcktes intresset hos några storbandsmusiker att skapa ett nytt storband i Harry Arnolds anda. Stig Frölander blev drivande och samlade ihop musiker m.fl. som tidigare spelat med Harry eller andra orkestrar på Amiralen. Här kom Elon tillbaka till storbandsmusiken och storbandet, som döptes till Amiralens Storband. Bandet är ännu verksamt. Minst två LP-skivor har getts ut av bandet.

Några andra entusiaster bildade 1991 det som skulle bli Harry Arnold Sällskapet. Här fick Elon en ny plattform att verka ifrån och blev tillsammans med Ulf Åbjörnsson, Bertil Nilsson, Jerle Lindbladh, Leif Uvemark, Karl-Erik Ahlm, Ragnvall Dahlström och Lennart Isberg sällskapets första styrelse.

Elon blev en stor tillskyndare av sällskapet. Otaliga är de vackra silversmycken som Elon skänkte, för att sedan lottas ut vid våra medlemsträffar eller vid våra härliga musik- och storbandsträffar i Pildammsparken i Malmö under många år. Många lyckliga kvinnor går omkring i Malmö bärandes ett vackert silversmycke runt halsen signerat Elon Arenhill.

Harry Arnold Sällskapet lyser frid över Elon Arenhills minne

Bo Hirche
ordförande Harry Arnold Sällskapet

Bild: Kenneth Svensson

 

Harry Arnold-stipendiater i swingfest på Hot House

Niklas trumpet trumpet

Det har varit ett par utsökta swingkvällar hos Föreningen Hot House på Tuppen. Men frågan är väl om något slår fredagen nyligen när Harry Arnold-stipendiaten Niklas Fredin med Swing & Sweet gästade föreningen som egentligen enligt stadgarna ska bjuda gammal jazz från 20-40-tal?!

Trion Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist (även han Harry Arnold-stipendiat) flygel, Lasse Lundström (förstås också en av våra stipendiater) kontrabas och vår styrelsemedlem Roger Berg trummor inledde med Woody’n You. En låt som Dizzy Gillespie ursprungligen skrev för Woody Herman men som också hörts med Oscar Peterson, berättade ”Svempa” som väl snart måste få sitt stora genombrott som en av våra absolut bästa jazzpianister – om han inte fått det?

Sedan kom kvällens bandleader Niklas Fredin med sin trumpet in tillsammans med Mattias Carlson med klarinett och tenorsax. Niklas inledde vid sångmikrofonen och Lullaby Of Birdland och hans version stod inte mycket efter min stora favorit Mel Tormé när det gäller fenomenal scatsong.

Vi fick alla pärlorna på rad! Route 66, Charie Chaplins Smile, pålitliga croonerlåtar som Fly Me To The Moon, The Lady Is A Tramp, Sweet Lorraine, Mack The Knife, What A Wonderful World, It’s Only A Paper Moon, Walking My Baby Home och In A Sentimental Mood där Niklas förtjuste med sin trumpet.

… och var det inte flygelhornet vi hörde i Miles Davis Blue In Green. Jag är inte säker på låten, rätta mig gärna om jag har fel!

Stort jubel när Niklas, Lasse och Roger ”duellerade” med scat, bas och trummor i Sweet Georgia Brown och punkt satte man med It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing och extranumret As Times Goes By från Humhprey Bogart-Ingrid Bergmans storfilm Casablanca  där jag tyckte jag anade, att Niklas också sjöng några strofer med Tage Danielsons svenska text om Ingrid Bergman.

– Riktigt kul att få spela för en publik som också dansar, tyckte Mattias Carlson som väl är mera van vid sittande jazzdiggare – och visst, parketten var full mest hela kvällen av en dansande – och applåderande! – publik.

… och vill ni höra mer av Roger Berg så är han tillbaka på Hot House redan den 9 mars, då i Favoritkapellet med musiker som röstats fram av medlemmarna i den föreningen.

Text och bild: PETER KASTENSSON

Fullt hus för Roger Berg Swing Explosion

swing ex

Roger Berg Swing Explosion ställde upp med ett fullmatat lag på Hot House och Tuppen den 9 februari och det var fullt hus – Fredrik Håkansson, trumpet, Calle Lindberg, trombon, Lasse Lundström, bas, Ed Epstein, saxar, Torbjörn Brorsson, piano samt Katarina Elmberg, Rebecka Molander och Sandra Marielle, sång.

Olof Karlén, styrelsemedlem i Hot House och skicklig kontrabasist skrev:
Roger Berg tillbaka på Tuppen.  Idel proffsiga musiker och vokalister levererade denna kväll en mustig jazzgryta. Instrumentalisterna inledde med fina ” Flying Home” som verkligen fick vingar i bandets regi. Tätt därpå kom ” A String of Pearls”, ett Glenn Millernummer som trots bandets begränsade sättning definitivt ledde tanken till storband av bästa märke. Läckert basspel av Lasse Lundström och tätt uppbackad av Roger Berg, en ständigt slagfärdig trummis. Roger skötte också mellansnacket mellan låtarna och påminde oss ständigt om vilka musiker som spelade. Föredömligt.
Vokalisten Sandra Marielle gjorde därefter entré med den fina Beatleslåten” Can´t Buy Me Love” i ett hett svängande mediumtempo, som jag tror ingen har hört förut. Dansparen drogs till dansgolvet i en aldrig sinande strömvirvel. Ja, det gäller att passa på.
” Moonglow” följde sedan, en fin ballad där kvällens saxofonist Ed Epstein fick blomma ut. Ed med förflutet i supergruppen Kornet. Ett band som bildades på 70-talet av studerande vid Framnäs musikutbildning och som innehöll de verkligt begåvade inom den tidens fusionsjazz.
” Sentimental Journey” levererades med säker hand av Katarina Elmberg, även här en medryckande och säker insats.
Dags för kvällens första medley. ”S´Wonderful” och ”Witchcraft” i en fin och smakfull förening. Här kom kvällens pianist Torbjörn Brorsson till sin rätt. Torbjörn hörde jag första gången som pianist i tolvan någon gång på 80-talet. Läckert och fint flygelspel. Torbjörn hade förpassats till dansgolvet men fick i gengäld utnyttja Tuppens flygel istället för scenens piano.
Calle Lindberg, till vardags i juridikbranchen och kvällens trombonist, gjorde ett helgjutet och övertygande intryck med sitt instrument. Calle har man hört i många sammanhang, alltid med ett fantastiskt läckert trombonspel i ensemble och solopartier.
Fredrik Håkansson var en ny överraskning för mig. Han blev definitivt ingen besvikelse, fina ensemblepartier och övertygande soloinsatser gav full valuta för pengarna.
Bandet tog så småningom paus och andra set fortsatte i samma övertygande stil. Lasse Lundström fick i vackra ” Satin Doll” möjlighet att visa sin bredd på instrumentet. Lasse tycks behärska allt. Pizzicatospel på känt jazzmaner och ett arcospel där han utan att tveka närmar sig stallet på basen.
Lasse har verkligen blivit en tillgång för Malmö, ursprungligen är han Stockholmsmusiker. Första gången hörde jag honom med bl.a. Bernt Rosengren på sax från en inspelning på jazzklubben Faching.
Efter ytterligare ett antal fina nummer som bl.a. innehöll ” Manhattan”, ”Bye Bye Blackbird” (med samliga vokalister) och många fler, blev det dags för ” In the Mood” som bandet verkligen fick att låta storbandslikt. Här fick samtliga inblandade möjlighet att briljera fullt ut.
Ett extranummer brukar vara standard dessa kvällar hos Hot house. Så även denna gång. Efter sedvanliga harangeringar kom extranumret i form av ” Apple Blossom” , en värdig avslutning på en fullmatad kväll med hög musikalisk kvalité, dansvänliga låtar och en trevlig social samvaro. Stort tack till bandet och förhoppningsvis på återseende.

Bild PETER KASTENSSON

 

Höstligt svängmöte med ”Svempa och vänner”

50-tal medlemmar hade mött upp till höstens första musikfest på Annebergsgården. Vi spisade först sedvanligt god mat av krögarparet Fridh. Som ”efterrätt” fick vi uppleva en strålande fin musikalisk soaré, som vårt ”husband” presenterade.

 Oktbermöte 4

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist hade samlat en fin grupp av musiker för att underhålla oss några timmar. Förutom Svempa själv på piano stod Simon Petersson för basen, Olle Dernevik på trummor samt Thomas Jonasson på tenorsax. Bandet fick en annan konstellation pga Cornelias frånvaro, samt att Thomas var gästsolist, för första gången hos oss liksom Olle Dernevik.

Thomas Jonasson visade sig vara en underbar saxofonist. Med sin mjuka framtoning i sitt spel framstod han i full klass med Bjarne Nerem och Arne Domnerus. Cornelias ersättare Olle Dernevik visade sig vara en elegant trummis. Med sitt spel, främst med visparna, gav han en fina bakgrund till de övriga musikerna. Svempa var på sitt bästa humör med trevliga presentationer mellan låtarna och hans vän Simon Petersson skötte sin bas med en mogen känsla, som vi nog inte hört hos honom tidigare.

Programmet blev en fin blandning av ballader och Stride and Shine, alldeles välkomponerat för vår publik. En del låtar blev också sjungna av Svempa.

Oktobermöte 1

Bland låtarna kan nämnas; Pennies from Heaven, Sheik of Araby där Thomas Jonassons mjuka ton framstod vackert mot övriga i gruppen. En påminnelse om vår egen Hans Alfredson fick vi med låten ”Ett glas öl”. Sedan följde Makin’ Woopee och som avslutning sjöng Svempa ” When I get to old to Dream”

Därmed kan konstateras att denna kväll blev en trevlig kväll som gladde våra närvarande medlemmar mycket.

Vid pennan: BO HELLMUTH

Bilder: RAGNVALL DAHLSTRÖM

Roger Berg framför Z-Big Band

Z-4

Den 18:e november hade ZBB konsert på Limhamns Folkets Hus. Vi var många som undrade vem som skulle leda bandet och till vår förvåning stod vår egen Roger Berg på scenen, det garanterade för att det skulle svänga och det gjorde det. Solister denna kväll var Lisa Romée och Benny Hult.

Z-7

Lisa sjöng bland annat Sparkling Diamonds, Feeling Good och Don´t Rain On My Parade. Benny sjöng Make the Knife och That´s Life. Bandet spelade bland annat Basically the Blues, Jamie och Do NothingTil You  Hear From Me.
I andra set set fick vi höra bland annat Tenderly och och Rock This Town från bandet och Crazy, Mister Kelly från Lisa och The lady Is A Tramp och Walking My Baby sjöng Benny.
Roger fick sola lite på trummor och vara fotograf till Stand By och hemsidan.

Birgitta

Kan Harry Arnold-sällskapet överleva?

Vid styrelsemötet den 21 oktober diskuterades återigen Harry Arnoldsällskapets ekonomi. Jag fick då i uppdrag att skriva om det ekonomiska läget i föreningen.

DEN ÄR INTE GOD!!!

Under ett par år gjorde vi stora överskott när vi hade storbandskonserter på gamla Konserthuset, vi hade två utsålda hus och fick ett stort överskott i kassan.

Efter att konserthuset lagts ned och vi körde konserter på Palladium gick det med 50.000:- i förlust. Vi hade också flera träffar på Annebergsgården, (årsmöten och medlemsträffar) som alla gick minus, men vi hade pengar. 2016 och 2017 blev vi tyvärr inte anmodade att medverka på Pildammsteatern. Malmö Stad menade att vårt koncept inte passade in i deras utbud, här missade vi 35.000:- per år. Dessa pengar från kommunen täckte våra kostnader för våra stipendier och för Storbandet. Trots detta delade vi ut Harry Arnoldstipendiet ( 10.000:- ) och ungdomsstipendiet (3000:-) vilket ytterligare gjorde att vår kassa sinade.

Vår fina medlemsskrift Stand By kostar också mycket pengar c:a 12.000:- per nummer, vi ger ut fyra nummer per år, dock var nr2-3 ett dubbelnummer för att sänka våra kostnader. Vi måste ge ut 4 nummer årligen för att undgå att betala moms, Våra medlemsavgifter c:a 35.000:-per räcker således inte till att betala Stand By.

Vi har sökt bidrag på flera ställen, Kulturförvaltningen, Malmö Sommarscen, Malmö Stad m.fl. men ingen har lämnat något positivt besked ännu.
Om vi inte får något ekonomiskt stöd under 2017 för 2018 måste vi besluta om ifall Harry Arnold Sällskapets skall finnas kvar eller ej.

TOMMY NILSSON
Kassör

”Jazzprästen” kåserade om ”Smoke Rings”

Leif Anderson har det mest sända radioprogrammet någonsin. ”Smoke Rings” sändes första gången september 1960 och sedan varje vecka fram till 1999, det sista programmet en vecka efter hans död.

Palmbring2 lågMed 1786 gånger överträffade han Sven Jerrings ”Barnens Brevlåda” med ett program. En av Leif Andersons goda vänner var Sven-Erik Palmbring, församlingspräst i Västra Karaby Pastorat, varifrån han nyligen pensionerades.
Sven-Erik Palmbring arrangerade vid flera tillfällen jazzkonserter i Västra Karaby Kyra, där jag i den fina akustiken bland annat upplevt Roger Berg Big Band.
”Jazzprästen” Palmbring gästade Harry Arnold-sällskapets medlemsmöte på Annebergsgården för att berätta om sin vän och spela hans musik.
Palmbring delade ut en liten varning:
– Jag är ju präst och svordomar hör inte till mitt vanliga språkbruk. Därför får ni gå ut om ni är känsliga när jag berättar om tre saker som var det ”jävligaste” Leif visste. Den första var ”en kommunist som gillar Lester Young”, den andra var ”Olof Palme som var så lätt att bli förbannad på” och den tredje ”bankdirektörer över 50 som spelar Beatles”!
– En gång hade Leif ett helt minnesprogram om Tommy Dorsey, ett av hans favoritband. Han ringde mig efteråt och berättade att en ”jävla träskalle” efter programmet ringde upp och skällde ut mig för att jag inte spelat Dorseys signaturmelodi I Get Sentimental Over You. Mannen fick väl veta vilken träskalle han var och jag sa lite försynt till Leif, som ju också sålde skivor, att där miste han kanske en kund, fick svaret att ”så´na jävla träskallar vill jag inte ha som kund”.
Apropå Tommy Dorsey berättas det när trumpetvirtuosen Bunny Berigan, känd också för sitt måttlösa drickande (han dog ung bara 34 år gammal), vid en Dorsey-konsert fick frågan om hur han kunde spela så bra när han var så full – ” det beror på att när jag över är jag alltid full”, blev svaret.
Vi fick flera härliga sanningar om en del stora namn inom swingen. Som att ”Benny Goodman med dagens språkbruk skulle kallats nörd, det var bara musik för honom och inget annat som gällde. Han styrde sitt band med järnhand. Det var till exempel förbjudet att sitta med benen i kors, förbjudet att röka, man fick inte tugga tuggummi.” Perfektionisten och klarinettisten Artie Shaw var gift åtta gånger och Jimmy Rushing – även av mina favoriter som bluessångare inom storbandsswingen – ”var den ende som alltid hade pengar under turnéerna med Count Basie han hade ett ekonomiskt sinne men många kallade honom snål”.
Jag ska inte räkna upp all den fina swingmusik som Sven-Erik Palmbring hade satt ihop i sitt program. Men vi kunde bland annat njuta av Everybody Loves My Baby med Glenn Miller Army Band som inledde, Any Old Time med Billie Holiday och Artie Shaw som stod för vågspelet att turnera i amerikanska södern med denna färgade amerikanska blueslegendar. Count Basie och Jimmy Rushing i I Left My Baby var en höjdare liksom Harry James med sångerskan Helene Forrest i I’ve Heard That Song Before, ett arrangemang jag tyckte mig känna igen från ”vårt eget” Roger Berg Big Band. Cotton Tail med Duke Ellington (förstås) och ovan nämnde Tommy Dorsey med Song Of India.
– LP-skivor var som en giljottin under franska revolutionen, det var 78-varvare med en låt på varje sida som gällde för Leif ”Smoke Rings”. Han var en väldigt varm och generös människa, vilket man kanske inte kunde tro när man lyssnade på hans program. Han var oerhört opraktisk och kunde hjäpligt koka en kopp kaffe, ”neskaffe”, berättade Sven-Erik Palmbring.
– Jag träffade honom bara någon dag innan han dog, han hade för en doktor sagt, att ”hade jag varit en häst hade ni tagit ut mig på gården och skjutit mig”…
Sven-Erik Palmbring fick hedersuppdraget av Leif att ordna och officiera vid hans begravning. Men ingen jazzmusik, inte ens av hans favorit Duke Ellington. ”Välj några psalmer och Under Stjärnorna av Ingvar Wieslander som ingångsmusik var hans önskan. Men när Putte Wickman och Jan Lundgren bad om att få spela på begravningen kunde vi ju inte säga nej”, sa Palmbring.
Som avslutning berättade han – kanske något överraskande – att det var danske Arne Jensen, Papa Bue, som fick honom jazzintresserad.
– Jag såg ett dansk TV-program med Volmer Sörensen 1961, Nordvision. Där uppenbarade sig ett danskt band med vikingahjälmar, Papa Bues Viking Jazzband. Det drabbade mig som ett klubbslag i nacken och jag förstod att det var det jag skulle ägna mig åt. Så det är Papa Bues fel att jag står här ikväll sa Palmbring och spelade en hot version av You Rascal Me med Papa Bue vars band då innehöll alltför tidigt bortgångne saxofonisten Steen Vig.
Palmbring blev sedan riktigt ”frälst” (ursäkta) när han som 13-åring fick uppleva Duke Ellington i födelsestaden Karlshamns Folkets Park 1963.
Den som känner denne bloggare vet att Papa Bue också tillhörde mina favoriter alltsedan jag hörde honom för första gången på gamla Hot House på Stadt Hamburgsgatan i slutet av 50-talet. Bandet bildades av Arne Bue 1956.

Text och bild  PETER KASTENSSON

Favoritkapellet med Roger Berg succé på Hot House

Favorit1 låg
Återigen dags för Hot House och de återkommande klubbkvällarna på Tuppen. Denna gång hade föreningen tagit ett lite annat grepp och låtit medlemmarna på årsmötet rösta fram sina favoritmusiker.

Bob Stalin fick i uppdrag att hålla ihop det hela och att få till ett band som även kunde fungera musikaliskt. Nedanstående musiker blev resultatet. Att de är väl kända av Hot House publik är ingen överdrift. Musiker är flexibla varelser som snabbt anpassar sig efter sitt sammanhang, så även denna gång.
Efter ett, vad jag förstår, minimalt repeterande öppnade man kvällen med välkända ” June Night”. Sättningen och stilen får väl närmast beskrivas som äldre swing med modifierad sättning. Anslaget i första låten kändes lätt och musikaliskt där musikerna ansträngde sig att inte ”spela i vägen” för varandra utan lämna plats så att alla fick möjlighet att komma fram.
Fina melodiska klarinettfraser blandades med ett Fats Waller-inspirerat pianospel av yppersta märke. Dan ”Gisen” Malmqvist och Bob Stalin i högform. Rytmsektionen denna kväll bestod av Big Band-trummisen Roger Berg och Karl-Åke Kronqvist bas. Kalles kommentar efter spelningen var ”att spela med Roger var som att bara åka med pråmen och spela utan att som brukligt behöva ta ett stort ansvar för att svänget bibehålles”.
Listan över låtar under kvällen kan göras lång. Några nummer fastnade dock i minnet, vad sägs om ”Memories of You”, ”Undecided” och fina” I Can`t Give You Anything But Love”. ”Undecided” fick vid skivinspelningen ingen titel utan namnet blev som vid alla provisorier kvar även på skivetiketten och har även idag kvar sitt namn.
”Dinah” spelades i Ass-dur för den intresserade. Tonartsoberoende Roger Berg la här ut en bombmatta av rytmiskt drivet trumspel som övriga musiker inte kunde ta miste på. Bara att hänga på. Bobs småprat mellan låtarna var precis lagom långt, informativt och lite kåserande.
Dennis Johnsson, kvällen till ära utrustad med sin Levingitarr, fyllde fint upp tillsammans med pianot mera rytmiska spel tillsammans med Bengt Ahlcronas som vanligt läckra vibrafonspel. Tillsammans skapades en fin harmonisk bas för övriga musiker.
I ”After you’ve gone” fick Ulf Darinder möjlighet att sträcka ut med sin trombon. Ulf som mera sågs med sin kornett tidigare har nu tagit trombonen till sitt hjärta och levererade med dess hjälp fina melodiska solon som snyggt kompletterade övrigas insatser.
Leif Bluncks trumpet låg hela tiden på topp och visade vägen. Det är roligt att se honom på denna breddgraden igen. Leif tillbringar ju stor del av sin tid i Spanien. Det märktes att han trivdes väl med sina musikaliska lekkamrater.
Bland kvällens sista låtar märktes ”Sweet Sue” där Leif med sitt breda kunnande passade på att citera en av dom mera kända bebopklassikerna i sitt solo. Verkligt kul.
Anna-Mia Barwe infanns lite senare på kvällen och medverkade i ett antal nummer. Alltid säker, i rytm och frasering och med fin publikkontakt.
Tuppen denna kväll var överfull av gäster. Jazzen är definitivt inte död utan lever vidare. Många uppskattande kommentarer efter spelningen bevisade detta.
En härlig kväll, när får vi höra Favoritkapellet igen? Snart hoppas jag. I kapellet spelade:
Dan ”Gisen” Malmquist, klarinett
Leif Blunck, trumpet
Karl-Åke Kronqvist, kontrabas
Dennis Johnsson, gitarr
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Ulf Darinder, trombon
Roger Berg, trummor
Bob Stalin, piano, kapellmästare
Anna-Mia Barwe, sång

Text: OLOF KARLÉN
Bilder: PETER KASTENSSON

Starka tjejer på Malmöfestivalen!

Så är Malmöfestivalen över för i år. Det finns folk som blir lyckliga då. Det blir inte jag även om jag fortfarande har svårt att förlika mig med olyckan Pella Ström, åldersfascisten och festivalgeneralskan, som körde bort Hot House’ Jazztält.

Nåväl, Malmö JazzHouse och Swingtältet finns ju kvar, men jag undrar hur länge till Lillemor Johnsson och hennes medarbetare orkar fortsätta. Ekonomiskt är det inte längre något självspelande piano, kommunen suger ut mer och mer i hyra och kostnader för tälten.
Nu får man sätta sin lit till att orkestrar och band håller nere sina gager till ett minimum och knappt det. Såvida man inte tillhör ”dom stora” som kommer utifrån och som får vara med på Stortorget, då finns det pengar…
Nåväl, jag har fått uppleva en del  fina framträdanden i Swingtältet.  Bland annat av DeFranco Legacy med bland annat Sven-Erik ”Svempe” Lundeqvist, Måns Persson och Mattias Carlson i högform. Dom fick en strålande recension i Sydsvenskan av Alexander Agrell. Tisdag och torsdag andra veckan var det några av sta’ns finaste kvinnliga sångerskor plus Roger Berg Big Band i tre olika scenvarianter.

Rogers Sisters låg
Roger’s Sisters framträdde på tisdagen med Roger Berg Swing Explosion, sextetten som backade upp Katarina Elmberg, Sandra Marielle Hansson-Cehic och Dorota Berg. Den här tjejtrion är enormt säker i sina framträdanden, vare sig det sker var för sig eller i trion à la Andrew Sisters, här med bl a Oh Johnny och Blueberry Hill.
Man kom tillbaka på torsdagen tillsammans med bigbandet efter att en annan tjejtrio – som faktiskt inledde sitt samarbete hos Roger Berg – nämligen Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Miriam Ekespong.

Sway 2 festival lågDen trion kallar sig Miss Sway och framträdde med Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas och Pelle ”Trazan” Jonasson trummor. Jag missade tyvärr första set men Basin Street Blues och Alexander Ragtime Band inledde efter pausen satt direkt hos mig. Jag ska inte ta upp tiden och utrymmet med att räkna upp allt vad man bjöd på men Sara Ahlcronas visslingar i Pennies From Heaven satt som en smäck.

Sisters festival 2017 låg
Det fanns en del som menade att Sara, Anna Pauline och Miriam inte gick att ersätta när man lämnade Roger Berg Big Band. Men allt har sin tid och storhet och Katarina, Sandra och Dorota har verkligen utvecklats samtidigt som den tidigare trion tillsammans och var och en för sig gått vidare i det musikaliska livet på ett fint sätt. Och varför måste man för övrigt jämföra?!

Samuelsson R3B Festival 2017 låg
Roger Berg Big Band såg en del för mig nya ansikten bakom orkesterpultarna. Jag borde inte förvånas över hur excellent samspelet låter, det är ju i och för sig proffs det handlar om. Men när Mikael Samuelsson överraskande (för alla utom Roger Berg) dyker upp och man sätter Hello Dolly och Charles Trenets La Mer med svenska texter tillsammans med Samuelsson, då är det suveränt.
Mikael Samuelsson fick sitt stora genombrott när han hade titelrollen i Fantomen På Operan som spelades på Oscars i Stockholm under en rekordlång period, 1985-91, då jag såg den. Låtarna nu tillhör väl inte direkt bigbandets vanliga repertoar, men som det satt! Samtidigt som ett monsunregn smattrade mot det fullsatta tältet.

Sandra Festivalen 2017 låg
Jackie Wilsons
Reet Petite tillhör väl inte heller swing-genren direkt, men herregud vilket utspel vi får från Sandra i den här låten som var en megahit för några år sedan. Och vad glad man blir!
Honeysuckle Rose och Opus One med Dorota, Marilyn Monroes I Wanna Be Loved By You (’Boop-Boop-a-Doop Girl) från Billy Wilders succéfilm Some Like It Hot gjordes full rättvisa av Katarina och tillsammans bjöd man oss på Mr Sandman, Oh Johnny, Choo Choo Baby och en av kvällens upplagor av Sing, Sing, Sing. Utan trumsolot. Det kom mot slutet och som vanligt då stående ovationer för Roger Berg.
… och för hela bandet och tjejerna förstås. Jag ska inte glömma att bandet och Roger gav en hyllning till nyligen bortgångne trumpetaren och arrangören Hans ”Cooling” Carling i Duke Ellingtons KoKo.
R3B Festival 2017 lågBilder: PETER KASTENSSON

 

Vivian och Ella byggde musik av glädje!

”Musik skall byggas utav glädje
av glädje bygger man musik.
Musik, det får ni ändå medge
gör glädjen ännu mera glädjerik.”

Den här sången av Björn Barlach och nyligen bortgångne glädjespridaren Åke Cato har gjorts känd av min ”tvillingsyster” Lill Lindfors. Vi är båda födda 12 maj 1940.
Jag kom att tänka på strofen sedan jag på allmänt misshumör med en evigt värkande rygg tagit mig till ett fullsatt Palladium, nu en elegant musikscen mitt i Malmö som drivs av Musik i Syd. Vivian Buczek, en av våra finaste jazzsångerskor, hade bjudit in till ”Ella – 100 år” och samtidigt släppte hon en CD, ”Ella Lives”. Ella Fitzgerald skulle blivit 100 år på dagen 25 april.
Jag studsade kanske inte hem från Palladium, men jag var i alla fall på ett jäkligt gott humör!
Ella Fitzgerald är den betytt allra mest för Vivian Buczek sedan hon av sin pappa fick LP-skivan ”Ella In Berlin” från 1960.

Buczek Trio låg
Vivian Buczek hade samlat kring sig några härliga musiker. Basen var hennes ”eget band” Martin Sjöstedts Trio med förutom Sjöstedt piano, Niklas Fernqvist bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor. På scenen slöt upp efter ett par inledande nummer med Vivian och  trion Mårten Lundgren, trumpet, Carl-Martin Almqvist tenorsax, Fredrik Kronkvist altsax och Ola Åkerman trombon. Vi fick också stifta bekantskap med engelska sångerskan Claire Martin som – skam till sägandes – var en helt ny bekantskap för mig. En mycket angenäm sådan!

Buczek 5 lågBuczek Martin lågVivian Buczek hade generöst nog anförtrott en av Ellas största succéer till Claire Martin, nämligen Mack The Knife och det blev hur bra som helst. Tillsamman sjöng Vivian och Claire bl a som en hyllning till Louis Armstrong Can’t We Be Friends. Med benäget bistånd av Mårten Lundgren med både sång och trumpet. Läckert.
Vivian berättade den smått rörande historien om vänskapen mellan Ella Fitzgerald och Marilyn Monroe då Marilyn fått en klubbägare i Hollywood (?) att engagera Ella trots att hon var svart mot att Marilyn skulle komma varje kväll och sitta på första raden. Efter det engagemanget var Ella välkommen överallt. Till den historien bjöd Vivian på en känslosam tolkning av Tenderly med Mårten på flygelhorn.
Claire Martin och Ola Åkerman svängde till det i A Tisket A Tasket. En av mina favoritlåtar från min tonårstid är Things Ain’t What They Used To Be med violinisten Stuff Smith. Mercer Ellingtons låt var inte sämre med Vivian!
Lady Be Good – förstås! – en av klassikerna där Vivian fick utveckla sin scatsong, ett Nelson Riddle-arrangemang av Jerome Kerns Yesterday (ej att förväxla med Beatles…), extranummer med Vivian och trion i Misty innan alla kom in för att svänga tack och adjö med Cole Porters Silk Stockings.

Ella Fitzgerald och Vivians pappa Bruno som gick bort för två år sedan satt nog på ett moln och gungade tillsammans efter denna härliga födelsedagshyllning till en av jazzens allra största!

LUndgren-BuczekPS 1. I publiken syntes bl a världspianisten Jan Lundgren (Harry Arnold-stipendiat 1994) som berättade att det redan sålts 3.500 biljetter till Jazzfestivalen i Ystad 1-6 augusti, rekord så här tidigt. Lundgren är numera också musikaliskt ansvarig för legendariska Montmartre i Köpenhamn och kan locka med några Ben Websterdagar med bl a danske saxofonisten Jesper Thilo (HAS-stipendiat 2001) den 26 juni-1 juli. Harry Arnold-stipendiaten 2013, pianisten Mattias Nilsson, dök också upp framåt kvällningen, han far och flyger över stora delar av världen med solokonserter. Kommer till Palladium i oktober med bl a sångerskan Sharon Stone.
Dorota-LundgrenJan Lundgren tog bl a ett snack med Dorota Berg som hjälpte Vivian Buczek med försäljningen av den nya CD ”Ella Lives”.

BILDER: PETER KASTENSSON

Portalen i Danmark härligt swingplace för Roger Berg

Har besökt Portalen i Hundige/Greve söder om Köpenhamn för andra gången på kort tid. Än en gång för att uppleva Roger Berg Big Band & Rogers Sisters i denna fantastiska lokal vars like i alla fall inte finns i Malmö med omnejd. Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga.
Portalen lågLugnet före stormen vid soundchecken i Portalen. Snart fylls borden i den fina lokalen. Bild. DOROTA BERG

Så här ser den ut strax innan publiken strömmar till. Det finns även en bakre läktare. Det närmaste i Malmö är väl Victoria-Teatern med sina picknickbord, men om här rymmes gissningsvis 5-600 på golvet så rymmer Victoria väl högst 150.

Caröe-Miriam lågMichael Caröe och Miriam Mandipiva-Mumba.
Bilder: DOROTA BERG

Här står Roger Berg Big Band högt i kurs med sina gäster. Senast var det Rat Pack, i söndags var det danske croonern Michael Caröe som också hade bjudit in gospel- och bluessångerskan Miriam Mandipiva-Mumba. Det blev en härlig och mycket generös swingeftermiddag som man kunde tro utspelade sig i en nattklubbsmiljö i Las Vegas. Enormt duktiga ljus- och ljudtekniker supplerade ljuvligt artisterna på scen!
Första gången jag upplevde Michael Caröe som är ett känt namn i Danmark. Utbildad på Statens Teaterskole, komiker, tidigare programvärd i TV för danska motsvarigheten till ”Så skall det låta”, crooner och mycket mera. Han kan väl i stort sett ”det hele”.
Påminde oss här i samband med ett Top Hat-medley om att Fred Astaires filmpartner Ginger Rogers dansade lika bra som sin moatjé, dessutom gjorde det genom att dansa baklänges. Och i högklackat!
Caröe 2 lågVi svenskar fick oss också lite gliringar av Caröe  gällande olika momsbestämmelser vid konserter och danstillställningar. Billigare ”vid konserter där det dock kunde förekomma spontan dans”… I Portalen inbjöd man till dans genom att första bordsraden närmast scenen hade plockats bort.
Roger Berg och bandet satte takten med Basies Two O’Clock Jump – jo, så heter den version som blev känd genom Harry James band med Buddy Rich – men som påminner om One O’Clock Jump. Som jag faktiskt trodde det var innan jag såg setlistan…
Sisters fick en egen liten avdelning med Katarina Elmberg-Jonssons I Wonna Be Loved By You och Manhattan, Dorota Berg i Honey Suckle Rose och Sandra Marielle Hansen-Cevic i I Just Found Out About Love och en härlig Reet Peteet. Tjejerna kom förstås också på scen tillsammans som svängande Sisters och Roger gör rätt som frikostigt exponerar den svängiga trion!
Caröe inledde flygande med Sinatra! Come Fly With Me, Fly Me To The Moon och Sway och så introducerade han som extra attraktion Miriam Mandipiva-Mumba med How Do You Keep The Music och Beatles Can’t By Me Love.
Jag ska inte göra läsarna avundsjuka med att rabbla upp allt vad som bjöds. En höjdare var när Michael Caröe hyllade tidigt bortgångne Bobby Darin med Mack The Knife. Bobby Darin är den som enligt många – jag är enig – gjort den absolut bästa tolkningen av Kurt Weills låt från Bertolt Brechts Tolvskillingoperan 1928 och belönades med en Grammy Award 1959!
Hawaian War Chant gav Roger tillfälle att visa upp sin briljans bakom trummorna och det blev standing ovations flera gånger när slutet närmade sig med New York, New York med Caröe och så alla på scen i My Way. Big Bandet – ingen nämnd och ingen glömd! – låter ju alltid bra och här ger lokalen också en rättvis uppbackning och ger säkert extra fint spelhumör hos dom professionella musikanterna!

Caraöe 1 lågLjus- och ljudtekniker gör att fantastiskt jobb i Portalen.
Bild: PETER KASTENSSON

Roger kom med den här laguppställningen till Portalen:
Trumpeter: Anders Gustavsson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Christoffer Sjögren, Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Erik Axelsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström kontrabas, Roger Berg trummor, Måns Persson gitarr.
Sisters enligt ovan.

Låt mig avslutningsvis få säga, att det inte är dyrt på Portalen. med sina flera olika barer, varav en på varje sidan av scenen för en sista törstsläckare före konserten och sedan i pausen. 40 danska för 17-18 cl vin (gott dessutom) till exempel!

 

 

 

Svend Asmussen avliden 7 februari 2017

Harry Arnold Sällskapet bad Mikael och Ulla Neumann skriva om sin vän Svend Asmussen.

Mikael och Ulla Neumann är barn till gitarrlegendaren Ulrik Neumann som verkade med Svend Asmussen under många år, inte minst i ”Swe-Danes”  tillsammans med Alice Babs, och vi mottog mycket tacksamt nedanstående bidrag.

Jag kommer alltid att sakna Svend!

Svend Asmussen är inte hos oss mera. Han skulle ha fyllt 101 år 28 februari i år. Hur naturligt det än må vara att han gick bort nu, känns ändå budskapet om Svends död väldigt tråkigt.

Jag har känt Svend sen jag föddes. Jag delade faktiskt vagga med hans son Claus under min första sommar i livet 1949 .
Bild nr 4 Svend-Ulrik lågSvend (bilden ovan med min far Ulrik cirka 1940) var en fantastisk man med en otrolig energi och intelligens. Vad han än tog sig för gjorde han det alltid 100% med stor perfektion .
Bild nr 2 Ulrik teckning lågHan hade oerhört många talanger och kunde lika gärna ha blivit en stor bildkonstnär (teckningen till vänster gjorde han av min far Ulrik 1957) som en lysande idrottsman.
Han var en enastående musiker och showman. Även som kompositör och arrangör var han framstående . När min syster Ulla ”Sniff” och jag 2005 gjorde en swing platta ”Scandinavian touch” ringde jag och frågade Svend om vi fick låna hans strålande arr. av ”Side by side” som han skrev på femtiotalet till ”Swe-Danes” . Han svarade ”I må gerne låne det, bare i synger det ordentligt ”.

Bild nr 3 Svend-Ulrik-AliceUlrik Neumann, Alice Babs och Svend Asmussen – ”Swe-Danes” – i Hollywood 1959.

Svend var in i det sista klar i huvudet och hängde med i allt det nya som pågår i musikbranschen.
2014 var jag  i Köpenhamn och hörde Richard Bona, en underbar ung bassist och sångare från Kamerun. Vem satt där på första raden 98 år gammal om inte Svend Asmussen !
”Bona er sgu en dejlig musiker” uttryckte Svend efter konserten.
2015 gjorde jag och accordionisten Lars Holm en konsert på ett hotell i Sarasota i USA.
Vem kom och lyssnade på oss om inte Svend och hans ”unga fru” Ellen. Efter konserten följde jag ut Svend till bilen och då sa han ”Jeg har lovet Ellen at blive 100 år, men jeg ved sgu ikke om jeg orker ”.
Det gjorde han!
Ett tag efter detta möte fick jag bifogade text från Svend som jag är mycket glad och stolt över:

”Kære Mikael her nogle ord till ditt CV ”
”I miss Mikael Neumann’s father, Ulrik, as he was my partner for many years. I believe Mikael has inherited his father’s stage personality, sense of humor, and his guitar talent. I really enjoyed his delightfully varied performance in Florida recently.
(And I still call myself his Uncle). — Svend Asmussen.”

De sista två åren har jag från och till haft kontakt med Svend och Ellen på telefon.
Svend ringde mig faktiskt i början på detta året (säkert på uppdrag av Ellen) och på min fråga om hur han  mådde svarade han ”nja, sådär” – han lät väldigt trött . Utan Ellen hade Svend nog inte uppnått en så hög ålder.
Han sa själv ” Ellen er mit plejehjem (vårdhem) hun har forlænget mit liv med mindst 15 år.”
Jag kommer att alltid sakna Svend, känslan av att han inte finns längre, eftersom han har funnits  i mitt musikliv hela min tillvaro. Jag gläds nu över allt fantastiskt material han lämnar efter sig och som jag bär med mig.
Duettskivan ”Danish Imports” som han gjorde med pappa Ulrik i Hollywood är fortfarande en av mina favoritskivor alla kategorier ! Den får i dessa dagar snurra ett par extra varv

– MIKAEL NEUMANN

Bild Nr 1 Mikael-Svend-Ellen lågMikael Neumann tillsammans med Svend Asmussen och Svends hustru Ellen i Helsingör 2015.

Från Ulla ”Sniff” Neumann fick vi det här bidraget.

Svend har fått frid efter ett lång liv

Mitt första minne av Svend är att han kallade sig ” den roliga farbror fra Amsterdam”. Varför vet jag egentligen inte, men han sa det alltid när vi sågs.

Familjen Asmussen bodde i ett härligt rosa hus i Vedbæk, där vår familj  hälsade på  ibland. De hade en gullig dvärgcollie som hette Shep.  Den visade tänderna, när man bad den le.
Svends yngsae barn, sonen Claus ( bl.a. medlem i ”Shu-Bi-Dua) är den kände av  hans tre barn. Döttrarna Eva och Marie kom först. Alla tre föddes av hans första hustru Annegrete – sångerska i sin ungdom.
När svenske Kungens far, Kronprinsen Gustaf Adolf, dog för 70 år sedan i den ofta omtalade flygolyckan 26/1-1947 i Kastrup, dog även Svends svåger Jens, bl.a. impressario och gift med faster Gerda Neumann.  Innan dess hade Svend, Ulrik och Gerda en Trio som
spelade in många skivor, gjorde komik i revyer, filmade etc.
Svends orkester och far Ulrik var med i många revyer på ABC-teatret  i Köpenhamn. Revyerna ”försvenskades” på somrarna och spelades då på Ideon och Folkan. Så det var behändigt att bo i Stockholms skärgård, där Svend och pappa bl.a. kopplade av på dagarna med att sätta upp egenhändigt gjorda drakar i festliga färger.
De spelade tvåföreställningar varje kväll i 4 månader. Inte en ledig kväll!  TV- vad var det?   Så ja, något trötta var de på hösten!
Mikael har nämnt en superskiva ”Danish Imports” för endast fiol och gitarr som dom spelade in i USA.  Jag minns så tydligt lyckokänslan när de studerade in alla spåren i vår Köpenhamnsvåning! Vilket fintsamarbete!! Roliga Två-mans-shower gjorde de också.
Det var Gerda – jämnårig med Svend – som introducerade lillebror
Ulrik för Svend. Numera minns man såklart bäst ”Swe-Danes”. Alice Babs var ju också svenska.  Svend komponerade och arrangerade mycket för denna populära trio.
När pappa Ulrik blev sjuk blev han körd till Hässleholm, där Svend hade en jazzkonsert. Svend spelade då även fars ”Kärleksvals” för honom.
Senare hälsade han också på Ulrik i vårdhemmet i Malmö . Han hade  tagit med fotografier som visade gemensamma minnen.
När pappa hade gått bort 1994 spelade han rörande vid en ”Ulrik
Neumann-Hyllningskonsert” i Malmö.
Nu har 100-åringen själv fått frid, och det får man verkligen unna honom efter ett långt kreativt liv, där han har glatt så många människor!

– ULLA  ”SNIFF” NEUMANN

Bild nr 5 Svend tårta lågTårtan som man firade med på Svends 100 årsdag 28/2-2016 då Mikael,  Ulla, Johan Pihleke och Anders Frostin  gjorde en utsåld hyllningskonsert till Svend på Vellinge konserthus, nedan.
Minneskonsert Svend lågo-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o–o-o-o-o-o-o

Mikael Neumann sjunger tillsammans med Mimi Terris Roger Berg Big Band & Rogers Sisters i Harry Arnold Sällskapets Vårkonsert på Palladium i Malmö den 4 mars. Se förstasidan.

Årets Gammeldansk(a)- ULLA NEUMANN!

Styrelsemedlemmen i Harry Arnold-sällskapet Ulla Neumann har utsetts till Årets Gammeldansk.

ulla-neumann-gammeldanskaDet är Sällskapet Gammeldanskens Vänner i Malmö som årligen  utser en förtjänt person till denna prestigefyllda utmärkelse. Ulf R Johansson  från Gammeldanskens Vänner skriver:

”2016 års Gammeldansk är en Gammeldanska. Nämligen sångerskan och skådespelerskan Ulla Neumann.
Utmärkelsen är Sällskapet Gammeldanskens Vänners årliga pris till kulturella brobyggare, som bidrar till att föra de två broderfolken på vardera sidan Öresund närmare varandra.Detta gäller naturligtvis i högsta grad Ulla Neumann med sin dansksvenska bakgrund. En artist som glatt oss i många år, först tillsammans med pappa
Ulrik och brodern Mikael i 3 x Neumann och därefter under en framgångsrik solokarriär.
Utmärkelsen delades på lördagen ut till Ulla Neumann vid Gammeldanskens Vänners traditionella julefrokost på värdshuset Sankt Peder i Hellerup.
Sankt Peder fick samtidigt sällskapets gastronomiska pris, Årets Pölse.”

Grattis Ulla! Brorsan Mikael fick för övrigt den här utmärkelsen 1994. Mikael kan man till exempel uppleva vid Harry Arnold-sällskapets Vårkonsert 4 mars på Palladium tillsammans med Mimi Terris och Roger Berg Big Band & Roger’s Sisters. Se förstasidan.

Höstmöte! Med Vivian Buczek, Roger Berg Swing Explosion och Rogers Sisters!

hostmote-folk-1-lag
Det är nog inte så många klubbkvällar som kan bjuda på en underhållning av samma höga kvalitet som det Harry Arnold-sällskapet hade vid sitt Höstmöte nyligen på Annebergsgården. Vivian Buczek och Roger Berg Swing Explosion & Rogers Sisters.

Ingen lär väl ha undgått att den traditionella stipendieutdelningen på Pildammsteatern det här året uteblev eftersom Malmö Sommarscen kom med ett sent återbud till Harry Arnold-sällskapet som haft den här utdelningen på den unika teatern sedan 1992. Vad som utlöste återbudet kan vi bara spekulera om, men nu var fakta så, och stipendiet fick alltså utdelas på annan plats.
Stipendiaten Vivian Buczek kom till en fullspikad restaurang på Annebergsgården där krögarparet Elisabeth och Jörgen Fridh serverade en utsökt delikatesstallrik. Och Vivian bjöd verkligen på sig själv tillsammans med Roger Berg och hans musikanter.
Swing Explosion satte stämningen direkt med Basies Jumpin At The Woodside och Rogers Sisters, alltså Katarina Elmberg Jonsson, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cevic, följde upp med sin härliga stämsång i Bye Bye Blackbird. Publiken var direkt med.

viviab-stipendie-lag
Dags för Vivian Buczek, som hade mamma, sambo och son ”i kulissen”, att – äntligen! – få sitt stipendium. Bo Hirche och Tommy Nilsson, ordförande respektive kassör i HAS, delade ut stipendiebeviset plus 10.000 kronor till Vivian Buczek. Att Vivian har Ella Fitzgerald som inspirationskälla och väl uppfyller Sällskapets skrivning ”skall tillvarata den musik som Harry Arnold stod för samt föra ut denna till alla som har ett intresse av denna”, kunde den fullsatta restaurangen snabbt hålla med om.

viviann-1-komp-lag
Vivian Buczek inledde med No More Blues och vi fick en känslig tolkning av Misty tillsammans med trumpetaren Fredrik Håkansson. Misty av Vivian tillägnad sin i fjol avlidne fader ”som var du än finns är du säkert mycket stolt över mig nu.” En hyllning till i år bortgångne Toots Thielemans fick vi i Bluesette. Toots är an de många världsartister som Vivian sjungit tillsammans med.
Innan pausen kom Rogers Sisters tillbaka med fina Apple Blossom och Sing, Sing, Sing som svänger härligt även i en vokal upplaga (där inte Roger Berg har huvudrollen med sina trummor…).
Swing Explosion består förutom Roger och nämnde Fredrik Håkansson av trombonisten Vincent Nilsson (HAS-stipendiat 2007), Ed Epstein sax, Hans-Inge ”Singe” Magnusson och Lasse Lundström (fick stipendiet 2012) bas och ”en av världens bästa” enligt Vivian.

ulle-neumann-lag
Stompin’ At The Savoy inledde när pausen var slut och Ulla Neumann som vanligt sålt lott er på löpande band och ”systrarna” kom tillbaka med Shoo Shoo Baby och Mr Sandman. Vivian gladde mig med Things Ain’t What They Used To Be, en av mina favoriter alltsedan jag som tonåring spelade sönder en EP med den är låten och en fenomenal inspelning av violinisten Stuff Smith – en av världens främsta på sitt instrument! Här i en utsökt och kul improvisation med Vincent Nilsson, Lasse Lundström och Roger Berg. Tack Vivian!

alla-lag
The Man I Love med bl a Singe Magnusson och Lasse Lundström gav också ståpäls inför finalen där vi fick Oh Johnny med Rogers Sisters och alla tillsammans i Dean Martins gamla örhänge Everybody Love Somebody Sometimes.
…och med den smekande i öronen gick vi alla glada och nöjda hem efter en kväll som många menade var ”den bästa någonsin”!

personal-lag
Stort tack till krögarparet Elisabeth och Jörgen Fridh och medhjälparna Martin Andersson och Caroline Berg för utsökt mat och service.

Text och bilder: PETER KASTENSSON

Kolla här vilken recension Vivian fick i Östgötacorren efter  sin konsert där nyligen:

Vivian i Linköping!

 

Las Vegas i förort till Köpenhamn med Roger Berg och The Rat Pack

portalen-treNärmare Las Vegas kan man nog inte komma från våra breddgrader. Portalen i danska Greve i söndags med Roger Berg Big Band & Rogers Sisters. Och så då The Rat Pack.

Originalet The Rat Pack finns förstås inte längre. Bestod av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr. Bland annat, är bäst att tillägga, för många andra av den tidens stora underhållare och filmstjärnor har också tillhört Rat Pack genom åren. Men det är Sinatra-Martin-Davis Jr som mest förknippats med ”råttorna”.
Det har också funnits olika försök att återskapa The Rat Packs tidsera. Ett av de lyckade är trion Martin Joseph, Dave Lee och Thomas Henry som framträdde med ”vår” Roger Berg i Portalen. Någon direkt porträttlikhet finns väl inte, bortsett kanske från Thomas Henry som Sammy Davis Jr. Men sjunga kan herrarna (Henry kan dessutom dansa och steppa!) och det festliga smågnabbet mellan låtarna låter autentiska.
sammy-r3bDär vi fick ett mycket generöst utbud av The American Songbook som den gjorts känd av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis J. Bandet introducerat sig i Love For Sale och I Can’t Stop Loving You. Och som det lät! På den stora scenen kom Roger och hans musiker oerhört fint till sin rätt. Här var ett samspelt och professionellt ljud med strålande akustik och en ljussättning som imponerade. Det här var Las Vegas med ett storband av högsta professionella och internationella klass!
Dean Martin (Joseph) kom inlullande med ett glas (förstås) och bjöd på Everybody Loves Somebody Sometime och Rogers Sisters som gavs stort utrymme även tillsammans med Rat Pack visade den stora publiken sina välstämda röster i Mr Sandman och Bye Bye Blackbird.
Jag ska inte räkna upp alla de nästan 40 låtar man generöst bjöd på fram till det improviserade extranumret Leroy Brown med alla sångsolisterna på scen.
Men självfallet fick vi Frank och Sammy Me And My Shadow, alla tre i Mack The Knife, Sammy What a Kind Of Fool Am I och självfallet Mr Bojangles. Sinatramannen med Strangers In The Night och Fly Me To The Moon var förstås ”ett måste” och lite allsång i Volare och That’s Amore med Dean gick hem.
portalen-alla-lagEfter That’s Life och My Way blev det stående ovationer och extranummer och en extra applåd till ”systrarna” Karin Elmberg, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cehic som så fint smälte in med The Rat Pack.
…och så det excellenta Roger Berg Big Band:
Trumpeter: Gert-Inge Persson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Åke Letandersson, Erik Axelsson
Saxar: Jalle Hoffman, Dan Holmström, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström, bas, Måns Persson gitarr och Maestro himself Roger Berg, trummor.

Slutligen några rader om Greve Teater- & Musikhus Portalen. Ligger vid Hundige Station på S-banan, ca 25 minuter söder om Köpenhamn. En fantastisk lokal som kommunen äger. Jättestor scen med en bar på vardera sidan där publiken, som sitter vi små runda bord, kan köpa drinkar i pausen, slippa ta trappan upp till den stora baren vid entrén där det också finns en liten scen. För den som vill kolla höstens och vårens program i Portalen:
Portalen Greve

Text: PETER KASTENSSON
Bilder: Kevin Boutwell/Roger Berg

Tre jazztjejer i härlig konsert

palladium-1-lag
Om inte vimlar av så finns det i alla fall många oerhört duktiga jazzsångerskor i Sydsverige. Tre av dom hade slagit sig samman till en konsert på Palladium i Malmö nyligen. Anna Pauline Andersson, Vivian Buczek och Hannah Svensson på scen.

Anna Pauline och Vivian är väl kända i Malmö medan Hannah Svensson från Falkenberg kanske är en nyare bekantskap för många. Jag hörde – och såg – henne faktiskt för ett par år sedan på The Standard, den relativt nya jazzklubben som huserar i nyrenoverade Öresundsbolagets gamla terminal på Havnegade i Köpenhamn. Pianisten Niels Lan Doky som drivande kraft där hade engagerat Hannah tillsammans med basisten Ira Coleman och trummisen Niclas Bardeleben. Hon har också sjungit där med elvaåriga pianistunderbarnet Joey Alexander.
På Palladium gick tjejerna gång med ett av Billie Holidays nummer, Them Their Eyes. En rivstart där vi direkt fick en rejäl dos scatsong av alla tre, en genre som man väl behärskar och har roligt med.
Alla tre har pappor med musik i blodet. Anna Paulines pappa Jack Andersson, trumpetaren, känner vi från bl a Jazzin’ Jack och är numera fast i danska Tribute To Papa Bue som drar fulla hus på andra sidan Sundet. Hannah Svenssons fader Ewan Svensson är en oerhört skicklig gitarrist som ofta spelar med dottern och fanns i den ackompanjerade trion på Palladium tillsammans med basisten Mattias Grönroos som gjorde ett starkt inhopp och räddade konserten när Thomas Fonnesbaek fått ett plötsligt förhinder. Vivians pappa Bruno Buczek gick bort förra året, var en av Polens främsta trombonister.

palladium-4-lagHannah gav oss en härlig duett med pappa Ewans gitarr (bilden), Louis Jordans Is You Is or Is You Ain’t My Baby? (tror jag titeln är) och Vivian gav oss en fin version av Billie Holidays klassiska God Bless The Child. Anna Paulines duett med endast Mattias Grönroos och hans kontrabas i Good Morning Harlem – magnifikt!
Vivian hade gjort om Jerome Kerns Dearly Beloved från swing i dur till samba i moll. Trion där jag förstås också måste nämna lyhörde Zoltan Csörsz på trummorna fick glänsa i The Sunshine Of My Life (tyckte jag det var…) och med hela tjejtrion bl a Stormy Weather och Boogie Blues.
Musikanterna såg ut att trivas väl tillsammans. Det gjorde inte precis den härliga konserten sämre!
Vivian Buczek kommer till Harry Arnold Sällskapets höstmöte 26 oktober för att få HAS Stipendiet. Missa inte att anmäla – se första sidan!

Text och bilder: PETER KASTENSSON

 


Filip Jers till Victoria i Malmö

FilipJersKvartett_Special_Hemsida

Lördag den 3 september kommer Filip Jers tillbaka till Malmö där han under våren gjorde stor succé tillsammans mes Roger Berg Big Band på Palladium vid Harry Arnold-sällskapets 25-årsjubileum. Filip Jers fick Stand By-stipendiet 2010.

Nu kommer han med en egen kvartett till Victoria för en picnicföreställning. Lördag 3 september och biljetterna kostar vid bord 240 kronor och balkong 220. Pensionärs- och studentrabatt 200 respektive 180 kronor.
Biljetter kan beställa här:
3/9 Filip Jers

Filip Jers Quartet har förfinat idén med ett möte mellan jazz och traditionella folkmelodier till anno 2016 där munspelet spelar huvudrollen. Det musikaliska mötet mellan två genrer har gjort att kvartetten blivit flitigt uppmärksammad på jazzfestivaler och jazzklubbar såväl nationellt som internationellt. På scen visar de en lekfullhet och virtuositet som sällan lämnar någon oberörd. Stafettpinnen fångas upp efter både Toots Thieleman och Jan Johansson. Med anledning av Toots Thielemans bortgång kommer konserten att innehålla en del av Toots succéer.

Den kritikerrosade debut-cd:n Filip Jers Quartet (2013) följdes 2015 upp av albumet Plays Swedish Folk. Efter ett väldigt fint mottagande i media gav sig kvartetten ut på turné över hela Sverige och på hösten mottog Filip Jers det nyinstiftade Björn J:son Lindh-stipendiet. I år röstades Plays Swedish Folk fram till ”Årets album” på Manifestgalan i genren folkmusik.

Presentation av bandet:
Filip Jers
har etablerat sig som en av världens mest betydande artister på sitt instrument och tog som förste munspelare 2011 en masterexamen från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Jers har turnerat i Europa, Afrika, Asien och Nordamerika. Hans virtuosa munspelsstil är både melodisk och kraftfull och hans unika sound har gjort succé på jazzklubbar och festivaler. Han blev redan 2005 dubbel världsmästare i munspel och har tilldelats åtskilliga andra priser sedan dess, bl.a Alice Babs Jazzstipendium 2012.

Henrik Hallberg; lyrisk gitarrist som har ett stort melodisinne. Hallberg har ett unikt sound och har framträtt med många framstående musiker, bland annat saxofonisten Dave Liebman. Hallberg är även medlem i Elin Larsson Group.

Johan Lindbom; basfantom med en individuell stil. Lindbom är en eftertraktad basist i jazz och popgenrer och spelar med Anders Widmark Trio. På senare tid har Lindbom brutit ny mark för kontrabasen som melodiinstrument i svensk folkmusik.

Wille Alin; trumslagare med stor dynamik. Med en förkärlek för äldre jazz är Alin verksam i ett flertal jazzgrupper, samt spelar i afrobeatbandet Music is the Weapon.

Lyssna här:

 

Toots Thielemans död – En europé bland jazzens giganter

Toots
Sydsvenskans jazzskribent ALEXANDER AGRELL skrev om Toots Thielemans i en nekrolog den 23 augusti. Vi publicerar denna här med tillstånd av Sydsvenskan.

En europé bland jazzens giganter

Löpar-Nisse, mannen bakom ”Bedårande sommarvals”, är borta.Toots Thielemans blev 94 år gammal och dog på måndagen, på ett sjukhus i Bryssel och enligt sin manager i sömnen.

Denne Thielemans var något så sällsynt som en europé som spöade amerikanerna i deras bästa gren: jazz. Inte många musiker från vår fagra kontinent har sedan Django Reinhardts dagar väckt riktigt stor respekt och bred uppskattning i USA.
Men Reinhardts belgiske landsman Jean-Baptiste Thielemans, kärvänligen kallad ”Toots”, kunde. Toots kom att toppa den branschtonsättande jazztidningen Down Beats årliga omröstningslistor i kategorin ”Diverse övriga instrument” oftare än han satte ett munspel till munnen. Så kändes det åtminstone.
Toots Thielemans hanterade det kluriga kromatiska munspelet med samma lätthet som Errol Flynn lekte med sin värja och det kändes som om det inte fanns någonting han inte kunde utföra på instrumentet.
I själva verket blev Thielemans namn närmast synonymt med hans blåsverktyg. Säg ”munspel” och många ser Toots för sig. Allt var inte snabba slingor, vår hjälte kunde lika gärna fylla en känslosam ballad med romantik och vemod. Man ska inte heller glömma att belgaren även var en mycket god jazzgitarrist, först inspirerad av just Reinhardt. Det var med den stränglådan Toots jazzkarriär startade, och han kunde vissla nästan lika virtuost och musikaliskt som han spelade munspel. Visslingen och gitarrsolona smältes ofta ihop till ett.
1949 delade Toots Thielemans scen med Charlie Parker på den stora jazzfestivalen i Paris och på 1950-talet lirade han med Parkers All Stars. 1950 turnerade Thielemans med Benny Goodman i Europa och efter att han 1951 emigrerat till USA kom han snabbt in i jazzgräddan och spelade med bland andra Dinah Washington och under många år pianisten George Shearing.
På 1960-talet blev Toots Thielemans musikkompis till Quincy Jones och medverkade därifrån på en lång rad soundtracks till filmer; ”Midnight cowboy”, ”The Getaway”/”Rymmarna” med Steve McQueen, ”Sugarland express”/”Tjejen som spelade högt” med Goldie Hawn, med flera. Han gjorde också massor av andra studiojobb.
Jazzmässigt var Toots Thielemans rotad i bebop. John Coltrane var en förebild, men Toots spel reflekterade de flesta epoker och stilar i jazzhistorien. Genom karriären höll sig belgaren nyfiken och öppen, han spelade helt enkelt bra musik där han hittade den. Brasilianskt blev en favoritsmak och Thielemans samarbetade med storheter som Elis Regina och Sivuca.
Hans svenska äventyr är en historia för sig. Toots var och spelade i Sverige och ”upptäcktes” av Hasse Alfredson och Tage Danielsson som 1963 tog med honom i revyn ”Hålligång på Berns”. Där sattes text till Thielemans melodi ”Bluesette” som därmed snabbt blev ”Bedårande sommarvals” med hela svenska folket. Och där fick belgaren leverera ”Löpar-Nisses” monolog ur ”Värmlänningarna” på rätt dialekt.
Den blågula kärlek som mötte honom fick Toots Thielemans att räkna Sverige som sitt andra hemland. Har man haft nöjet att uppleva Toots på scenen, till exempel under senare år i Malmö konserthus och på Ystads jazzfestival, och kanske till och med fått intervjua honom, så vet man
att ingen världsstjärna utstrålade mer ödmjukhet och värme än denne man.

Vi här nere må känna sorg, men Gud och änglarna är att gratulera. Även om de inte skulle gilla munspel.

– ALEXANDER AGRELL

Nu kommer Vivian Buczek till oss!

Den 26 oktober blir det äntligen dags att dela ut årets Harry Arnold-stipendium till Vivian Buczek. Då kommer hon tillsammans med Roger Berg Swing Explosion till Annebergsgården och vårt medlemsmöte och det kan vara idé att anmäla sig redan nu.
Viviab ensam låg beskuren
Jag – och många medlemmar i HAS med mig – hade glädjen att uppleva Vivian Buczek i det fullsatta Swingtältet under Malmöfestivalen. Hon framträdde tillsammans med XL Big Band från Kristianstad (med bl a välkände Calle Lindberg på trombon) och croonern-trumpetaren Peter Asplund. För dessa var det första besöket på festivalen – ”men jag är gammal skåpmat för er”, tyckte Vivian.
Skåpmat eller inte, det blev en skön föreställning och Vivian Buczek är en av våra absolut främsta jazzsångerskor med stor influens från Ella Fitzgerald. Ni kan läsa mer om Vivian som presenteras under fliken HAS-stipendiater. Hon är också mycket samspelt med Peter Asplund som hon gett många konserter tillsammans med och att dom trivs tillsammans är ställt utom varje tvivel. ”Peter är min musikaliske broder, så oerhört generös och rolig”, sa Vivian.
Hon drog igång med Cole Porters Love For Sale som ju var en av Ella Fitzgeralds många stora hitlåtar. Peter Asplund tog fram flygelhornet i egna kompositionen Wonderyear. Vivian gav balladen Dearly Beloved som hon som hon sa satt ”sina smutsiga fingrar i” till sambatakt.
Vivian-Peter scat låg
Både Vivian och Peter är formidabla scatsångare och det gavs det bevis på i The Way Look Tonight, ”lite Ella och Louis fast dom har aldrig gjort den tillsammans”. Så vet vi det. Svängde gjorde det i alla fall. Sarah Vaughan och Joe Williams har i alla fall gjort Teach Me Tonight tillsammans och det gjorde Vivian och Peter också sedan Vivian inlett efter pausen med Too Close For Comfort.
Peter Asplund låg
Att Peter Asplund är en skicklig trumpetare (och på flygelhorn) gav han bevis på i bl a Night In Tunisia och framträdandet i Swingtältet avslutades med att Vivian Buczek kallade upp sångarsystrarna Anna Pauline Andersson och Viktoria Tolstoy, HAS-stipendiat 2011, med sin lille son på armen för att tillsammans med Peter och bandet jamma till det i It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing, och den har i alla fall både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald spelat in.
Det blev en oväntad bonuspresent efter en härlig konsert.
Vivian-Peter+3 låg

Text och bilder: PETER KASTENSSON

Festivalvecka i Malmö med många HAS-stipendiater i Jazz- och Bluestälten

Malmöfestivalen 2016 är avslutad. Jag har strövat runt lite i de två musiktält som intresserar mig, det vill säga Swingtältet vid Södertull och Bluestältet i Altonaparken. Synnerligen blandad musik och föreningarna Malmö JazzHouse och Malmö Copenhagen Blues Connexion har också varit inne och blandat friskt mellan sig och ”lånat” av varandra musikmässigt.

Jag tyckte det var kul att se hur många av Harry Arnold Sällskapets stipendiater som spelat i tälten. Jag har inte hört och sett alla men en liten sammanfattning kan det bli.
Roger Berg och hans musikanter har jag gett speciellt utrymme på annan plats. Det är ”vårt” band och här finns ju basisten Lasse Lundström (HAS-stipendiet 2012) och trombonisten Vincent Nilsson (2007) i besättningen.
Z Big Band låg
Martin Lavröd, tidigare styrelsemedlem i HAS, kom med sitt Z Big Band till swingtältet (med Roger Berg bakom trummorna!). Han är en skön entusiast som också berättar lite om vad det är man ska spela. Han gillar det han håller på med och muntert blev det när han råkade komma en låt för långt fram i låtlistan och började prata om Stan Getz och Ack Värmeland Du Sköna (Dear Old Stockholm med Getz) i stället för When You’re Smiling men bandet hittade rätt ordningsföljd mellan låtarna!
Z Big Band bjöd på en härlig blandning av ”American Songbook” och film-musikallåtar. Sångaren Staffan Sjöholm gillade jag bland annat för hans framförande av Östen Warnerbrings gamla örhänge En Sommarvind. Arrividerci Roma, Send In The Clowns, Pennies From Heaven, Just A Gigolo och inte minst April In Paris med ”Count Basie-reprisen” på slutet gick verkligen hem i det fullsmockade tältet.
Monday Night låg
Så vitt jag kunde se inga HAS-stipendiater i Z-bandet men det fanns det desto mer när jag senare strosade över till Bluestältet där Monday Night Big Band – något överraskande – spelade. Jörgen Nilsson, som grundade det här bandet och gick bort alldeles för tidigt, fick HAS-stipendiet redan 1996. Bandet är känt för sin Thad Jones-kompositioner men har ju en synnerligen bred repertoar och det insmög sig förstås en och annan blues i konserten, även om man kanske inte kan tala om blues i den modellen som man normalt förknippar med det här tältet… Bobby Russels Little Green Apples hör kanske mer hemma i sångboken än i ett bluestält? Men alltid njutbar med MNBB
Trumpetaren Niklas Fredin, HAS-stipendiat 2014, finns inte bara med hos Roger Berg Big Band han kan även höras med Monday Night Band liksom trumpetkollegan Mårten Lundgren som fick stipendiet 2006. Vid pianot sitter allsidigt begåvade Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist som blev första mottagare av Stand By-stipendiet till en lovande ungdom 2009.
Svempa Drumbattle 2 låg
Mårten Lundgren sågs och hördes också bl a i Drumbattle (ovan) där också Sven-Erik Lundeqvist ingick
Saxofonister Rasmus Nyvall, ungdomsstipendiat 2011, hörde jag tillsammans med Zoltan Csörz trummor, Krister Palmqvist gitarr, Sebastian Nordström bas och Bela Horvath piano. Modern swing och här har jag en liten anmärkning. Inte mot hur de spelar, här är kompetensen hög. Men jag har som en personlig åsikt, att man ska respektera publiken bättre. Inte med ett ord – så länge jag var med – berättade man vad det var för låtar som spelades. Det blev lite av introvert jazzjam. Man kan inte begära att tältpubliken, även om det är ett jazztält, ska vara uppdaterad i alla de låtar som spelas. Lite mera får man faktiskt bjuda på sig själva.
Nyvall Trelleborg 2 låg
Rasmus Nyvall kunde också ses som ledare av Trelleborgs Storband som jag tyvärr inte hade möjlighet att vara med om.
De Franco Legacy 2 låg
Fler HAS-stipendiater som jag vet varit med i Swingtältet vid årets Malmöfestival är fjolårets Stand By-stipendiat basisten Simon Petersson i The DeFranco Legacy där också ”Svempa” fanns med tillsammans med Mattias Carlson klarinett, eminente gitarristen Måns Persson (som också finns med Roger Berg) och Cornelia Nilsson trummor. Det missade jag tyvärr men har fått mig berättat att det här var en av höjdarna i Swingtältet!
Anders Bergcrantz, trumpetstipendiat 2010 presenterade ett nytt storband, Malmö Jazz Orchestra (MJO) som jag dock inte heller hade tillfälle att uppleva. Även som gammal panschis kan man ha lite annat att göra… Sångerskan Miriam Aida, stipendiat, har också synts på en av scenerna, dock inte i Swing- eller Bluestältet, tror det var på Posthusscenen nere vid Centralen.
En absolut topp var Vivian Buczek, årets HAS-stipendiat, framträdande med Peter Asplund och XL Big Band, näst sist i Swingtältets festivalvecka. Om detta kan ni läsa om i en annan artikel.
Och kanske har jag ändå missat någon.

Text: PETER KASTENSSON
Bilder: BJÖRN ERIKSSON och PETER KASTENSSON

 

Roger Berg Big Band som vanligt en höjdare på Festivalen!

R3B 1 lågNär Roger Berg Big Band avslutade festivalentorsdagen var det som vanligt överfullt i Swingtältet långt innan Roger Berg slog in bandet i Glenn Millers klassiska In The Mood med en stående saxsektion – ”så är vi av med den”, som Roger sa.

Jag räknade till ett 30-tal låtar under den frikostiga konserten med flera extranummer och Malmö JazzHouse-basen Lillemor Johnsson avslutade med att säga ”tyvärr måste jag som vanligt meddela att vi får inte hålla på längre än till klockan elva. Men ikväll skiter jag i det”, och så kom Roger’s Sisters på scen igen för Dean Martin-smörlåten Everybody Love Somebody Sometimes.
R3B4 Sister close låg
Roger gav stort utrymme till sina Sisters. Maria Kellström, Sandra Marielle Hansson-Cehic i solistroller och i Sisters tillsammans med Dorota Berg som – tror jag – är den som ligger bakom trions eleganta styling gällande frisyrer och klädsel. Den här kvällens nya klarröda dräkter-kjolar-klänning (stryk det som ej önskas) som tre lysande rosor. Effektfullt!
Jag ska inte räkna upp allt som bandet bjöd på. En del fanns med redan vid Swing Explosions spelning som inledde Swingtältets festivalvecka. Damerna först så inledde Maria Kellström med Can’t We Be Friends, hade också No More Blues på sin lott innan vi fick några klassiker med bandet. Tommy Dorsey-arrangemanget av Three Little Words med Vincent Nilsson (HAS-stipendiat 2007) på trombon, Ultra från Harry James repertoar och så fick bandets egen crooner trumpetaren Niklas Fredin (HAS-stipendiat 2014) briljera i ett bejublat framförande av Mack The Knife.
R3B 7 Niklas2 låg
Bye, Bye Blackbird, Shoo Shoo Baby, Oh Johnny med ”systrarna” med Andrew Sisters-stuk och så – redan före pausen – Sing, Sing, Sing med det förväntade trumsolot av mästar’n själv hanns också med före pausen.
Sandra Marielle hade då också liksom med Swing Explosion bjudit på Sakta Vi Gå Genom Sta’n. Efter ett omtag, ”gör man fel så rättar man till det” sa hon på munter malmöitiska, hon har humor den här tjejen och hann också berätta om sina skor som hon köpte på Myrorna till den eleganta outfiten!. Så fick vi lite skratt också innan hon tog sig an Night And Day, här tillsammans med Vincent Nilsson.
R3B3 trombom låg
Lasse Lundström med sin bas är kanske den musiker som framträtt mest i olika sammanhang under veckan. Han hade i Bungy Jump skrivit en låt tillägnad saxofonisten Nils Oldin efter en spelning i Polen och på den var Christoffer Sjögren med sin trombon ute och botaniserade mellan borden i O Sole Mio. Lite Beatles med Sandra Marielle i Can’t By Me Love och Maria Kellström med It’s Only A Papermoon. Roger’s Sisters i Mr Sandman och Bei Mir Bist Du Schon efter bandet med One  A’Clock Jump i ett arrangemang för legendariske batteristen Buddy Rich, så hann Niklas Fredin också med New York, New York och mera Frank Sinatra kan det väl inte bli?!
Bejublat och applådknipande under tre timmar, inte för inte är det många som menar att det här är hela festivalveckans höjdpunkt, eller hur det nu var Roger Berg själv sa…
Laguppställningen:
Trumpetsektionen: Anders Gustavsson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Christoffer Sjögren, Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Erik Axelsson
Saxar: Håkan Caesar, Jalle Hoffman, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas, Måns Persson gitarr och Roger Berg trummor.

Text och bilder: PETER KASTENSSON

 

Swingexplosion i Swingtältet inledde Malmö-festivalen

RB Explosion 2 låg
Swingtältet vid Södertull som drivs av Malmö JazzHouse exploderade i publikovationer när Malmöfestivalen invigdes på fredagen. Det var Roger Berg Swing Explosion och Roger’s Sisters som stod för en härlig swingeftermiddag med massor av pärlor på repertoaren.

Bandet anlade tonen direkt med Flying Home av Benny Goodman och Lionel Hampton (med ett klassiskt vibrafonsolo) och det är lika bra att nämna bandet direkt – Ed Epstein saxar, Fredrik Håkansson trumpet och mannen bakom flera av arrangemangen, Christer Sjögren trombon, Lasse Lundström bas, Hans-Inge Magnusson piano och förstås Maestro Roger Berg vid trummorna.
Sandra Marielle Hansson-Cehic med Night And Day och reservinkallade Maria Kellström med No More Blues, en bossa nova med trioackompangemang var först ut av Roger’s Sister och dessa kompletterades med Dorota Berg när det kom till Andrew Sisters succélåtar som Shoo-Shoo Baby, Apple Blossom Time, Mr Sandman och Bei Mir Bist du Schon.
RB Explosion 1 låg
Man bjöd en omväxande repertoar, inte bara med ganla swingfavoriter som Stompin’ At The Savoy, Li’l Darling, Little Brown Jug, Satin Doll och All Of Me. Sandra Marielle fick stora applåder när hon framförde Monica Zetterlunds stora hit med Beppe Wolgers svenska text i Sakta Vi Gå Genom Stan (Walkin’ My Baby Back Home). Hon bjuder verkligen på sig själv, Sandra och hon inledde för övrigt lördagen i Swingtältet med Little Blue, då jag tyvärr inte hade tillfälle att närvara.
RB Explosion 3 låg
Frågan är väl ändå om det inte var Lasse Lundström med sin kontrabas som drog ner det största jublet, när han med trion i After You’ve Gone tog fram stråken och bjöd på ett våldsamt upptempo och det fullsatta tältet fullständigt vibrerade av frågan – kan man verkligen spela så??? Jo, Lasse Lundström kan, Harry Arnold-stipendiat 2012. Fantastiskt är ordet!
Publiken undrade väl lite till mans när Roger’s Sisters väloljat sjöng Sing, Sing, Sing som ju brukar var ett av Rogers paradnummer. Finns faktiskt en text av Louis Prima (tror jag…). Men låten kom – förstås! – en gång till som ett av extranumren, då med Roger Bergs välkända uppvisning med trummorna.
Det blir svårt att matcha Roger Berg Swing Explosion med Roger’s Sisters resten av festivalveckan. Fast ändå… torsdagen i Swingtältet avslutas 20.00-23.00 av Roger Berg Big Band och damerna. Kom i tid, det går inte att beställa bord.

Text och bilder: PETER KASTENSSON

Roger Berg i Swingtältet under Malmöfestivalen

Roger Berg både inleder och avslutar Malmöfestivalen i Swingtältet vid Södertull.

Sisters
Första dagen, fredag 12 augusti, spelar han med Swing Explosion och Roger’s Sisters kl. 15.00-18.00.
Roger’s Sisters bjuder på en musikunderhållning med trestämmig sång och solosång. Tjejerna uppträder tillsammans med sextetten Roger Bergs Swing Explosion och presenterar klassiker från bl a The Andrews Sisters och andra fantastiska sånggrupper.
Vanligtvis samarbetar artisterna med det uppskattade Roger Berg Big Band, där det spelas Swing Era klassiker i den traditionella formen. Bandet är känt från stora konserter och galor som Malmö Stads Nyårsfirande, Git Gay Galan, Harry Arnold Sällskapets konserter, jazzklubbar och danskvällar mm. Nu har artisterna skapat en mindre grupp för att ta swingmusiken och spelglädjen även till andra scener.
Under kvällen uppträder i vokaltrion: Maria Kellström, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cehic. Roger Berg Swing Explosion består av: Lasse Lundström – bas, Singe Magnusson – piano, Christoffer Sjögren – trombon, Fredrik Håkansson – trumpet, Ed Epstein – saxofon, Roger Berg – trummor.

R3B
Avslutningsdagen fredag 18 augusti kommer Roger sedan tillbaka med hela sitt storband, Roger Berg Big Band som avslutar Malmöfestivalen kl. 18.00-23.00.

Kom i tid, det brukar vara knökat i tältet!

Lyssna här på R3B med Roger’s Sisters i en upptagning från Köge i Danmark i april i samband med en konsert med danske croonern Michal Caröe.

Grattis Nils Landgren!

PRESSMEDDELANDE

Jan Johansson-stipendiet
till Nils Landgren

Årets Jan Johansson stipendium går till trombonisten och sångaren Nils Landgren. I fyra årtionden har denna sällsynta musikbegåvning berikat omvärlden med en bred och uttrycksfull musik som i hög grad tangerar den anda i vilken Söderala-sonen Jan Johansson verkade i.

Han började spela trummor vid 6 års ålder, men övergick till trombon som 13-åring. Det är med det instrumentet som Nils Landgren gjort sig mest känd som en av landets mest framstående jazzmusiker.
Nils Landgren har varit involverad i många stora projekt genom åren, bland annat finns hans trombontoner att höra i album med Abba, Eddie Harris och Björn Skifs, som på 70-talet toppade de amerikanska topplistorna med ”Hooked on a Feeling”.
Nyligen fick Nils Landgren motta guldmedalj av kung Carl XVI Gustav för sin musikaliska gärning.
– Nils Landgren är en legend, en av de allra största som vi har den äran att tilldela Jan Johansson-stipendiet, säger Anders Uddén, Kultur- och fritidschef i Söderhamns kommun som tillkänngav stipendiaten under Världsarvsjazzens kick off i dag.

Juryns motivering
”Kanhända är mottagaren av Jan Johansson-stipendiet 2016 så berömd att han riskerar att förbises som jazzmusiker. Men snarare bör Nils Landgrens många egenskaper ses som olika sidor av samma mynt. Ytterst går det egentligen inte att skilja entreprenören från kreatören, entertainern från den fantastiske musikern eller ens trombonisten från sångaren. Hans lika goda öra för andras musik som för sin egen förklarar också varför han kommer så till sin rätt oavsett han spelar med storband, sin egen funk Unit, med symfoniorkestrar eller det omfattande projekt kring musik av Leonard Bernstein som presenteras på senaste skivan. Mot bakgrund av alla dessa engagemang och Landgrens omkring 200 resdagar per år förundras vi över att han alltid tycks kunna leverera den extra dimension som är en bit av hans omisskännliga person”.
Johannes Cornell, för Jan Johanssons Minnesfond

Jan Johanssonstipendiet utdelas årligen ur Jan Johansson stipendiefond som förvaltas av Svenska Musikerförbundet. Stipendiet inrättas 1968 efter ett initiativ från bland andra Arne Domnérus. Utdelningen av stipendiet sker i Söderhamn i samband med Världsarvsjazzen i Asta, Söderala. I år arrangeras Världsarvsjazzen 15-17 juli.
– Vi hoppas att Nils Landgren kan komma hit och förgylla Världsarvsjazzen 2017, säger Anders Uddén.
Nytt för i år i VärldSarvsjazzen är festivalens krögare: bryggeriet med lokal anknytning – Brasstacks Brewing Co. tillsammans med HGSTRØM – kocken och matkreatören Jesper Hagström. Ihop med folklig fine dining serverar de hantverksbryggd öl med passion och glädje.
Läs mer på: www.varldsarvsjazzen.se

Jan Johansson föddes 16 september 1931 i Onsäng, Söderala. Han började spela piano redan som elvaåring och kom att bli en av landets genom tiderna största jazzmusiker. I slutet av 1950-talet spelade med Gunnar Johnsons Kvintett och senare, när han bodde i Köpenhamn, med Stan Getz. I början av 60-talet turnerade Jan Johansson med Georg Riedel, Arne Domnérus och Rune Gustafsson. Flera av skivinspelningarna gjorde han i eget namn. Till de mer kända hör Jazz på svenska och Jazz på ryska. Jans kanske mest kända komposition är signaturen till Pippi Långstrump.
Jan Johansson omkom 37 år gammal i en bilolycka den nionde november 1968 på väg till en spelning.

Nils Landgrens foto.

Nisse Landgren har vid ett flertal tillfällen varit gästsolist vid Harry Arnold Sällskapets storbandskonserter och fick 2009 ta emot Harry Arnold Stipendiet.

En vårhälsning från Roger Berg

Roger Berg Big Band med gäster gjorde stor succé vid Harry Arnold-sällskapets 25-årsjubileum på Palladium nyligen. Mer om detta kan du läsa om du går in på länken Årets Konserter.
Roger Berg har också lagt in en vårhälsning med sitt storband och Roger’s Sisters på Youtube.
Klicka här:

Roger Berg Big Band kan närmast upplevas i Danmark. Med danske croonern Michael Caröe spelar R3B med Roger’s Sisters på Portalen i Greve, Roskilde, söndag 17 april k. 15.00. Biljetter här:

Berg i Roskilde

Wow, vilken 100-årshyllning till Svend Asmussen!

Svend-hyllning.låg
Jag hoppas Svend Asmussen får en videoupptagning av minneskonserten som utspann sig i Vellinges Konsertsal på hans 100-årsdag den 28 februari. För mera respektfullt, musikaliskt, artistiskt elegant och roligt kan det inte göras. Det Ulla & Mikael Neumann bjöd på tillsammans med violinisten Anders Frostin, gitarristen Johan Pihleke och basisten Janne Carlsson var så oerhört uppskattat av den med 250 personen knökfulla om än inte speciellt bekväma salongen. 100 minuter för 100 kronor i ett härligt tempo!

Konserten inleddes som musikanterna vid Harry Arnold-sällskapet på onsdagen både inledde och avslutade, med Scandinavian Shuffle. Fast här fick vi hela versionen innan Anders Frostin gav oss Svend Asmussens välkända signatur June Night. I scenens fond växlade bilder på Svend Asmussen och några av de andra världsmusiker han spelat samman med. Fats Waller, Stepháne Grapelli, Börge Rosenbaum (Victor Borge) och förstås Ulrik Neumann och Alice Babs.

Pihleke-Ulla-Mikael.låg
Mikael Neumann berättade att Svend själv ansåg att tiden med Swe-Danes var den roligaste och höjdpunkten under hans långa karriär. Nu kom pärlorna ur hans repertoar på rad. Sweet Georgia Brown i rejält upptempo, Fats Wallers Ain’t Misbehavin’ med Ulla Neumann som, trots halsproblem, gav en bluesig ursprungsversion från musikalen. Så’na triviala problem som lite halsrosslighet stör inte ett fullfjädrat proffs och är det egentligen inte alltför sällan vi får höra Ulrik Neumanns ”äldsta barn” (som hon uttryckte det själv i lite kärleksfullt syskongnabb med Mikael) i sådana här sammanhang?! Mikael Neumann i en rolig gammal raspig stenkakeversion av My Blue Heaven, lite filmmusik från Kispus, Side By Side, Dinah och Ulrik Neumanns gamla örhänge Kärleksvals, variationen var stor.

Anders Frostin låg
Anders Frostin och hans violin var förstås en viktig komponent i konserten. Vi fick baktaktshärliga Hambo Om Bakfoten med utsökt samspel med Johan Pihlekes gitarr och Janne Karlssons bas och liksom på Harry Arnold-aftonen Det Snöar från Svend Asmussens samarbete med Jan Johansson i Jazz På Ungerska. Till sist – och inte minst – en portion Swe-Danes med bl a ”blupblupblup-diggediggedo”/At A Georgia Camp Meeting och nynnvänliga Gunga I En Hammock. Den som missade den här konserten gör klokt i att beställa biljetter redan nu till reprisen i höst. Den 23 oktober är man tillbaka i Vellinge med hyllningen till Svend Asmussen, som firade sin 100-årsdag i Sarasota, Florida. Må vingarna bära en video till honom från hans goda vänner Mikael och Ulla Neumann!

Text: PETER KASTENSSON
Färgbild: ULF STJERNBO
Svartvita bilder: BO INGVAR SVENSSON

Härlig bok om Östen Warnerbring

Östen

Östen Warnerbring, sångare, showman och jazzmusiker under drygt 50 år. Gick bort i en hjärtinfarkt på Gran Canaria 2006. En nyutkommer bok av Christer Borg, legendarisk nöjesjournalist på Kvällsposten, skildrar Östens liv och leverne, ”Östen med rösten – sångare, musikant och underhållare”. Cirka 300 sidor av svensk musik- och nöjeshistoria. Utgiven av Jeanette Rosengren på Kira Förlag i Malmö. En härlig bok.

Borg-AnitaFörfattaren Christer Borg vid boksläppet på Översten tillsammans med Östen Warnerbrings första hustru Anita Warnerbring (80+, tro’t den som vill!) som tillsammans med gemensamma barnen Lena-Maria, Jonas och Niklas varit Borg till stor hjälp genom att ställa alla klippböcker till hans förfogande. Foto: PETER KASTENSSON

Östen Warnerbring var en mycket god vän. Alltsedan jag träffade honom för första gången på skoldanserna i Malmö på 50-talet, en nyårsspelning på Savoy i Malmö och senare i livet genom vårt gemensamma intresse för travsporten. Östen var hästägare, uppfödare och hade stor kunskap om travhästarnas blodslinjer. Hade en gård uppe vid Kullaberg med hästar tillsammans med hustru Anita som också blev en god vän. När han gifte om sig med Kerstin hade man gemensam uppfödning nere på Vellinge ängar vid Foteviken.

Vad många kanske inte känner till var hans rötter från jazzmusiken på 50-talet. Fjärran från ”Tyrolerhatten” som han med åren kom att hata intensivt. Skoldanserna på främst Latinskolan blev smått legendariska. Östen med sitt band spelade swing så hela gymnastiksalen gungade. Jo, det var swingmusik, långt före discomusikens tid. Vi skolungar hade klass på den tiden… Hängande i ribbstolarna, ibland sittande på varandra axlar fick Östen med sin klarinett och tenorsax och hans musiker alla att sjunga med i ”Hej, ba be ribba” som man försvenskat det till. Jag kan garantera att det svängde.

skor
Östen Warnerbrings skor tillsammans med Git Gays och Leif Uvemarks vid Åsa Maria Bengtssons konstverk som hyllade stora Malmöartister på Davidshallsbron i Malmö, ”Way To Go”. Foto: PETER KASTENSSON

Han spelade med Sigge Wassbergs orkester på Arena i Malmö – som någon i min ålderskategori nog kommer ihåg.  Dansebanan i trä som låg där Kronprinsen finns nu och som brann ner i en våldsam brand. I den här orkestern ingick också Sven ”Skägget” Bergcrantz. Just det, pappa till fine trumpetaren Anders Bergcrantz. I Orkesterjournalen skrev man: ”I Wassbergs band händer det då och då att man ger sig i kast med de senaste rönen på det musikaliska uttryckssättets område. Vid sådana tillfällen tillhör den dominerande solistprofilen hälsingborgaren (?) saxofonisten, modernisten, vokalisten Östen Warnerbring.”
Innan Arenatiden spelade han med Gösta Tönnes band i Helsingborg där man varvade modern jazz med tango för att blidka Tönne, som mestadels ägnade sig åt att vara krögare.
På den här tiden var det den moderna ”coola” jazzen som fångat Östen. Christer Borg berättar en episod från en jamsession med Lars Gullin på dansstället Solhagen i Malmö som Östen själv berättat om: ”Vi jammade ute på herrtoaletten vid den så kallade ’pisserännan’. Där var nämligen den bästa akustiken`”.
Östen Warnerbring arbetade som expedit hos Anderssons Musikhandel på Södra Förstadsgatan, reklamskylten har fått hänga kvar på fasaden som lite Malmöhistoria. En dag hörde Arne Domnérus av sig från Stockholm och ville ha upp Östen till sin orkester på legendariska Nalen, utan tvekan landets absolut bästa jazzorkester. Med musiker som nyligen bortgångne Bengt-Arne Wallin, Gunnar Svensson och Egil Johansen.
Det blev en kortvarig sejour. Östen kunde nämligen inte läsa noter. Det var inte lätt att ersätta ett namn som Lasse Gullin, speciellt som han då måste ta sig an barytonsaxen i stället för altsaxen och klarinetten…
Men tidningen Estrad gav honom i en skivinspelning med Dompans band en god recension som Christer Borg citerar i boken. Östen sjöng i Basin Street Blues och var med i ett instrumentalt nummer, Walkin Feet´- ”Han gör ett ganska gott jobb och får han fila på detaljer i uttal och röstbehandling så bör han bli vårt nästa stora namn i facket.”

Östen-Wild Bill högÖsten Warnerbring var programledare för TV-långköraren från 1972 ”I morron är det lördag” som sändes från restaurang Bolaget Stockholm. Men också för en TV-satsning som gjordes från Swing Inn i Malmö, varifrån bilden är hämtad. Trumpetaren är en legendarisk New Orleansmusiker, Wild Bill Davison. Till höger en ung version av artikelförfattaren.

Och stor blev han, Öster Warnerbring. Många kallade honom för en svensk Sammy Davis Jr som entertainer. Själv kallade han sig på skånska för Anton Tajner!
Jag är inte rätt man att göra en recension av boken. Jag är alltför färgad av min mångåriga vänskap med Östen Warnerbring och vän och tidigare arbetskollega till Christer Borg. Men kort sagt – jag verkligen tycker om boken. Som speglar ett stort stycke svensk jazz- och nöjeshistoria. Det ryktas också om att Christer Borg ska ge sig i kast med en bok om Kronprinsen, det tyvärr saligen avsomnade nöjestemplet i Malmö, där Östen Warnerbring hade några av sina största showsuccéer.

Till slut något helt annat. Östen Warnerbring gillade att skriva limerickar. Den här är hans favorit:
”En tjusig madam från Tajskent
vars man råkat bli impotent
Hon sa när hon vakna
och allting slakna
Nu ringer jag Skånska Cement”

Så var också Östen Warnerbring.

Text: PETER KASTENSSON

 

Kul länk med vår hedersmedlem Quincy Jones

IMG_20160120_0001

En av jazzens största, god vän med Harry Arnold på sin tid, är Quincy Jones. Han  blev 2012 vald som ständig hedersmedlem i Harry Arnold-sällskapet när han besökte Ystad Jazzfestival 2012, presenterades hedersbetygelsen (bilden ovan) av Anne Lundberg. Han besökte nyligen CBS ”The Late Show” från New York med Stephen Colbert.
Det blev en underhållande stund när Quincy Jones hellre ville tala om sitt  genom fadern ”kriminella förflutna” än om hur han kom in i jazzen. Kolla här (skippa annonsen som inleder):

Quincy Jones i The Late Night Show

Tack till danske trummisen Niclas Bardeleben som skickade länken.

Så Ska Det Låta med två stipendiater

Inte ofta som det förekommer Harry Arnold-stipendiater i det populära TV-programmet Så Ska Det Låta med Calle Moraeus som programledare. Möjligen har det förekommit någon gång, men säkert inte med två stipendiater i samma program.

Det hände den här lördagen. Då medverkade nämligen Nisse Landgren, mannen med den röda trombonen, och jazzsångerskan från Limhamn, Viktoria Tolstoy. Nisse Landgren som fick stipendiet 2009, tävlade i det ena laget med Sarah Dawn Finer, och Viktoria Tolstoy, stipendiat 2011, som tävlade tillsammans med Kristin Amparo.
Inte direkt ett av mina favoritprogram och sällan sett senare år, men här lockades jag till det. Och visst, det blev musikaliskt i alla fall något annorlunda och musik med lite jazzstuk då och då. Vi fick se och höra Nisse Landgren i en oerhört svängig Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger från Disneyfilmen Djungelboken med Landgren och Dawn Finer. Men också en fin tolkning av Ove The Rainbow med Viktoria Tolstoy.
Dessutom en ”fraternisering” mellan lagen i en avslutande James Brown-klassiker (var det I Feel Good?) med Nisse Landgren och Viktoria Tolstoy, som ju har uppträtt mycket tillsammans, bland annat i Harry Arnolds-konserter i Pildammarna och på Konserthuset i Malmö.
Lag Landgren vann matchen i TV stort om någon undrar, men det är – tycker jag – rätt ointressant.

Text: PETER KASTENSSON

Klippkort över Atlanten för Stand By-stipendiaten Björn Ingelstam

Stand By-stipendiaten 2012, Björn Ingelstam, har väl närmast klippkort över Atlanten mellan Köpenhamn och New York. Han har avslutat sina studier men har nu ett arbetsvisa som gör att han kan försörja sig i alla fall måttligt i USA.

Björn Charlies låg4
Björn var hemma under julen och åker på söndag tillbaka till New York för ytterligare en sejour på diverse spelställen. ”Hemma” kan väl lika mycket sägas vara Köpenhamn som Helsingborgstrakten och självfallet är möjligheterna till att hitta spelningar större i Köpenhamn. Men han har i alla fall hunnit med en spelning i Gustaf Adolfskyrkan i Helsingborg som gärna släpper in jazzen.
Jag tog tåget till Köpenhamn och där är han något av ”hustrumpetare” hos Charlie Scotts på Skindergade när han är hemma. Björn Ingelstam Quartett ”under trappen” med svenske Köpenhamnsbon Calle Brickman piano, Matthias Petri bas, och Andreas Svendsen på trummorna. Andreas Svendsen är en av flera unga jazztrummisar i Köpenhamn som utvecklats väldeliga, det var ett tag sedan jag hörde honom senast. Han har redan återvänt till New York för sista terminen på Manhattan School of Music.
Oerhört begåvade Calle Brickman kunde vi höra vid höstmötet med Harry Arnold-sällskapet på Annebergsgården, en ung Gävlekille som fick Charlie Norman-stipendiet redan som 17-åring och nu försörjer han sig på sin musik i Köpenhamn. Matthias Petri har också varit över i New York.
Björn Ingelstam har inte oväntat tagit åt sig en del modernare influenser, men antingen han spelar Herbie Hancock, Duke Ellington eller Louis Armstrong, så är det en fröjd att lyssna till honom. Han återvänder hela tiden till sina rötter som finns i New Orleansjazzen. Det kan man inte ta fel på och det gillar jag. Han borde kunna ha en framtid i USA där möjligheterna är större men konkurrensen också är tuffare.
Improvisationen är framträdande för den här kvartetten. Som kanske gjorde ett av sina första framträdanden tillsammans, möjligheten till att repa är ju inte speciellt stor med musiker spridda på båda sidor av Atlanten. Björn angav vad som skulle spelas, någon spellista existerade inte. Och så gjorde man det. Det svängde härligt i den trånga lokalen under trappan på första våningen hos Charlie Scotts och Björn gav många bevis på sin sångförmåga också med bl a scat i Sweet Georgia Brown – var det väl? Jag hade glömt min penna och bara satt och njöt.
Nu dröjer det några månader innan Björn återvänder till Köpenhamn och Sverige och sommarens många jazzfestivaler, som åtminstone i Danmark är ymnigt förekommande där man har en annan känsla för den klassiska jazzen.

Text och foto: PETER KASTENSSON