Höstmöte! Med Vivian Buczek, Roger Berg Swing Explosion och Rogers Sisters!

hostmote-folk-1-lag
Det är nog inte så många klubbkvällar som kan bjuda på en underhållning av samma höga kvalitet som det Harry Arnold-sällskapet hade vid sitt Höstmöte nyligen på Annebergsgården. Vivian Buczek och Roger Berg Swing Explosion & Rogers Sisters.

Ingen lär väl ha undgått att den traditionella stipendieutdelningen på Pildammsteatern det här året uteblev eftersom Malmö Sommarscen kom med ett sent återbud till Harry Arnold-sällskapet som haft den här utdelningen på den unika teatern sedan 1992. Vad som utlöste återbudet kan vi bara spekulera om, men nu var fakta så, och stipendiet fick alltså utdelas på annan plats.
Stipendiaten Vivian Buczek kom till en fullspikad restaurang på Annebergsgården där krögarparet Elisabeth och Jörgen Fridh serverade en utsökt delikatesstallrik. Och Vivian bjöd verkligen på sig själv tillsammans med Roger Berg och hans musikanter.
Swing Explosion satte stämningen direkt med Basies Jumpin At The Woodside och Rogers Sisters, alltså Katarina Elmberg Jonsson, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cevic, följde upp med sin härliga stämsång i Bye Bye Blackbird. Publiken var direkt med.

viviab-stipendie-lag
Dags för Vivian Buczek, som hade mamma, sambo och son ”i kulissen”, att – äntligen! – få sitt stipendium. Bo Hirche och Tommy Nilsson, ordförande respektive kassör i HAS, delade ut stipendiebeviset plus 10.000 kronor till Vivian Buczek. Att Vivian har Ella Fitzgerald som inspirationskälla och väl uppfyller Sällskapets skrivning ”skall tillvarata den musik som Harry Arnold stod för samt föra ut denna till alla som har ett intresse av denna”, kunde den fullsatta restaurangen snabbt hålla med om.

viviann-1-komp-lag
Vivian Buczek inledde med No More Blues och vi fick en känslig tolkning av Misty tillsammans med trumpetaren Fredrik Håkansson. Misty av Vivian tillägnad sin i fjol avlidne fader ”som var du än finns är du säkert mycket stolt över mig nu.” En hyllning till i år bortgångne Toots Thielemans fick vi i Bluesette. Toots är an de många världsartister som Vivian sjungit tillsammans med.
Innan pausen kom Rogers Sisters tillbaka med fina Apple Blossom och Sing, Sing, Sing som svänger härligt även i en vokal upplaga (där inte Roger Berg har huvudrollen med sina trummor…).
Swing Explosion består förutom Roger och nämnde Fredrik Håkansson av trombonisten Vincent Nilsson (HAS-stipendiat 2007), Ed Epstein sax, Hans-Inge ”Singe” Magnusson och Lasse Lundström (fick stipendiet 2012) bas och ”en av världens bästa” enligt Vivian.

ulle-neumann-lag
Stompin’ At The Savoy inledde när pausen var slut och Ulla Neumann som vanligt sålt lott er på löpande band och ”systrarna” kom tillbaka med Shoo Shoo Baby och Mr Sandman. Vivian gladde mig med Things Ain’t What They Used To Be, en av mina favoriter alltsedan jag som tonåring spelade sönder en EP med den är låten och en fenomenal inspelning av violinisten Stuff Smith – en av världens främsta på sitt instrument! Här i en utsökt och kul improvisation med Vincent Nilsson, Lasse Lundström och Roger Berg. Tack Vivian!

alla-lag
The Man I Love med bl a Singe Magnusson och Lasse Lundström gav också ståpäls inför finalen där vi fick Oh Johnny med Rogers Sisters och alla tillsammans i Dean Martins gamla örhänge Everybody Love Somebody Sometimes.
…och med den smekande i öronen gick vi alla glada och nöjda hem efter en kväll som många menade var ”den bästa någonsin”!

personal-lag
Stort tack till krögarparet Elisabeth och Jörgen Fridh och medhjälparna Martin Andersson och Caroline Berg för utsökt mat och service.

Text och bilder: PETER KASTENSSON

Kolla här vilken recension Vivian fick i Östgötacorren efter  sin konsert där nyligen:

Vivian i Linköping!

 

Las Vegas i förort till Köpenhamn med Roger Berg och The Rat Pack

portalen-treNärmare Las Vegas kan man nog inte komma från våra breddgrader. Portalen i danska Greve i söndags med Roger Berg Big Band & Rogers Sisters. Och så då The Rat Pack.

Originalet The Rat Pack finns förstås inte längre. Bestod av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr. Bland annat, är bäst att tillägga, för många andra av den tidens stora underhållare och filmstjärnor har också tillhört Rat Pack genom åren. Men det är Sinatra-Martin-Davis Jr som mest förknippats med ”råttorna”.
Det har också funnits olika försök att återskapa The Rat Packs tidsera. Ett av de lyckade är trion Martin Joseph, Dave Lee och Thomas Henry som framträdde med ”vår” Roger Berg i Portalen. Någon direkt porträttlikhet finns väl inte, bortsett kanske från Thomas Henry som Sammy Davis Jr. Men sjunga kan herrarna (Henry kan dessutom dansa och steppa!) och det festliga smågnabbet mellan låtarna låter autentiska.
sammy-r3bDär vi fick ett mycket generöst utbud av The American Songbook som den gjorts känd av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis J. Bandet introducerat sig i Love For Sale och I Can’t Stop Loving You. Och som det lät! På den stora scenen kom Roger och hans musiker oerhört fint till sin rätt. Här var ett samspelt och professionellt ljud med strålande akustik och en ljussättning som imponerade. Det här var Las Vegas med ett storband av högsta professionella och internationella klass!
Dean Martin (Joseph) kom inlullande med ett glas (förstås) och bjöd på Everybody Loves Somebody Sometime och Rogers Sisters som gavs stort utrymme även tillsammans med Rat Pack visade den stora publiken sina välstämda röster i Mr Sandman och Bye Bye Blackbird.
Jag ska inte räkna upp alla de nästan 40 låtar man generöst bjöd på fram till det improviserade extranumret Leroy Brown med alla sångsolisterna på scen.
Men självfallet fick vi Frank och Sammy Me And My Shadow, alla tre i Mack The Knife, Sammy What a Kind Of Fool Am I och självfallet Mr Bojangles. Sinatramannen med Strangers In The Night och Fly Me To The Moon var förstås ”ett måste” och lite allsång i Volare och That’s Amore med Dean gick hem.
portalen-alla-lagEfter That’s Life och My Way blev det stående ovationer och extranummer och en extra applåd till ”systrarna” Karin Elmberg, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cehic som så fint smälte in med The Rat Pack.
…och så det excellenta Roger Berg Big Band:
Trumpeter: Gert-Inge Persson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Åke Letandersson, Erik Axelsson
Saxar: Jalle Hoffman, Dan Holmström, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström, bas, Måns Persson gitarr och Maestro himself Roger Berg, trummor.

Slutligen några rader om Greve Teater- & Musikhus Portalen. Ligger vid Hundige Station på S-banan, ca 25 minuter söder om Köpenhamn. En fantastisk lokal som kommunen äger. Jättestor scen med en bar på vardera sidan där publiken, som sitter vi små runda bord, kan köpa drinkar i pausen, slippa ta trappan upp till den stora baren vid entrén där det också finns en liten scen. För den som vill kolla höstens och vårens program i Portalen:
Portalen Greve

Text: PETER KASTENSSON
Bilder: Kevin Boutwell/Roger Berg

Tre jazztjejer i härlig konsert

palladium-1-lag
Om inte vimlar av så finns det i alla fall många oerhört duktiga jazzsångerskor i Sydsverige. Tre av dom hade slagit sig samman till en konsert på Palladium i Malmö nyligen. Anna Pauline Andersson, Vivian Buczek och Hannah Svensson på scen.

Anna Pauline och Vivian är väl kända i Malmö medan Hannah Svensson från Falkenberg kanske är en nyare bekantskap för många. Jag hörde – och såg – henne faktiskt för ett par år sedan på The Standard, den relativt nya jazzklubben som huserar i nyrenoverade Öresundsbolagets gamla terminal på Havnegade i Köpenhamn. Pianisten Niels Lan Doky som drivande kraft där hade engagerat Hannah tillsammans med basisten Ira Coleman och trummisen Niclas Bardeleben. Hon har också sjungit där med elvaåriga pianistunderbarnet Joey Alexander.
På Palladium gick tjejerna gång med ett av Billie Holidays nummer, Them Their Eyes. En rivstart där vi direkt fick en rejäl dos scatsong av alla tre, en genre som man väl behärskar och har roligt med.
Alla tre har pappor med musik i blodet. Anna Paulines pappa Jack Andersson, trumpetaren, känner vi från bl a Jazzin’ Jack och är numera fast i danska Tribute To Papa Bue som drar fulla hus på andra sidan Sundet. Hannah Svenssons fader Ewan Svensson är en oerhört skicklig gitarrist som ofta spelar med dottern och fanns i den ackompanjerade trion på Palladium tillsammans med basisten Mattias Grönroos som gjorde ett starkt inhopp och räddade konserten när Thomas Fonnesbaek fått ett plötsligt förhinder. Vivians pappa Bruno Buczek gick bort förra året, var en av Polens främsta trombonister.

palladium-4-lagHannah gav oss en härlig duett med pappa Ewans gitarr (bilden), Louis Jordans Is You Is or Is You Ain’t My Baby? (tror jag titeln är) och Vivian gav oss en fin version av Billie Holidays klassiska God Bless The Child. Anna Paulines duett med endast Mattias Grönroos och hans kontrabas i Good Morning Harlem – magnifikt!
Vivian hade gjort om Jerome Kerns Dearly Beloved från swing i dur till samba i moll. Trion där jag förstås också måste nämna lyhörde Zoltan Csörsz på trummorna fick glänsa i The Sunshine Of My Life (tyckte jag det var…) och med hela tjejtrion bl a Stormy Weather och Boogie Blues.
Musikanterna såg ut att trivas väl tillsammans. Det gjorde inte precis den härliga konserten sämre!
Vivian Buczek kommer till Harry Arnold Sällskapets höstmöte 26 oktober för att få HAS Stipendiet. Missa inte att anmäla – se första sidan!

Text och bilder: PETER KASTENSSON

 


Filip Jers till Victoria i Malmö

FilipJersKvartett_Special_Hemsida

Lördag den 3 september kommer Filip Jers tillbaka till Malmö där han under våren gjorde stor succé tillsammans mes Roger Berg Big Band på Palladium vid Harry Arnold-sällskapets 25-årsjubileum. Filip Jers fick Stand By-stipendiet 2010.

Nu kommer han med en egen kvartett till Victoria för en picnicföreställning. Lördag 3 september och biljetterna kostar vid bord 240 kronor och balkong 220. Pensionärs- och studentrabatt 200 respektive 180 kronor.
Biljetter kan beställa här:
3/9 Filip Jers

Filip Jers Quartet har förfinat idén med ett möte mellan jazz och traditionella folkmelodier till anno 2016 där munspelet spelar huvudrollen. Det musikaliska mötet mellan två genrer har gjort att kvartetten blivit flitigt uppmärksammad på jazzfestivaler och jazzklubbar såväl nationellt som internationellt. På scen visar de en lekfullhet och virtuositet som sällan lämnar någon oberörd. Stafettpinnen fångas upp efter både Toots Thieleman och Jan Johansson. Med anledning av Toots Thielemans bortgång kommer konserten att innehålla en del av Toots succéer.

Den kritikerrosade debut-cd:n Filip Jers Quartet (2013) följdes 2015 upp av albumet Plays Swedish Folk. Efter ett väldigt fint mottagande i media gav sig kvartetten ut på turné över hela Sverige och på hösten mottog Filip Jers det nyinstiftade Björn J:son Lindh-stipendiet. I år röstades Plays Swedish Folk fram till ”Årets album” på Manifestgalan i genren folkmusik.

Presentation av bandet:
Filip Jers
har etablerat sig som en av världens mest betydande artister på sitt instrument och tog som förste munspelare 2011 en masterexamen från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Jers har turnerat i Europa, Afrika, Asien och Nordamerika. Hans virtuosa munspelsstil är både melodisk och kraftfull och hans unika sound har gjort succé på jazzklubbar och festivaler. Han blev redan 2005 dubbel världsmästare i munspel och har tilldelats åtskilliga andra priser sedan dess, bl.a Alice Babs Jazzstipendium 2012.

Henrik Hallberg; lyrisk gitarrist som har ett stort melodisinne. Hallberg har ett unikt sound och har framträtt med många framstående musiker, bland annat saxofonisten Dave Liebman. Hallberg är även medlem i Elin Larsson Group.

Johan Lindbom; basfantom med en individuell stil. Lindbom är en eftertraktad basist i jazz och popgenrer och spelar med Anders Widmark Trio. På senare tid har Lindbom brutit ny mark för kontrabasen som melodiinstrument i svensk folkmusik.

Wille Alin; trumslagare med stor dynamik. Med en förkärlek för äldre jazz är Alin verksam i ett flertal jazzgrupper, samt spelar i afrobeatbandet Music is the Weapon.

Lyssna här:

 

Toots Thielemans död – En europé bland jazzens giganter

Toots
Sydsvenskans jazzskribent ALEXANDER AGRELL skrev om Toots Thielemans i en nekrolog den 23 augusti. Vi publicerar denna här med tillstånd av Sydsvenskan.

En europé bland jazzens giganter

Löpar-Nisse, mannen bakom ”Bedårande sommarvals”, är borta.Toots Thielemans blev 94 år gammal och dog på måndagen, på ett sjukhus i Bryssel och enligt sin manager i sömnen.

Denne Thielemans var något så sällsynt som en europé som spöade amerikanerna i deras bästa gren: jazz. Inte många musiker från vår fagra kontinent har sedan Django Reinhardts dagar väckt riktigt stor respekt och bred uppskattning i USA.
Men Reinhardts belgiske landsman Jean-Baptiste Thielemans, kärvänligen kallad ”Toots”, kunde. Toots kom att toppa den branschtonsättande jazztidningen Down Beats årliga omröstningslistor i kategorin ”Diverse övriga instrument” oftare än han satte ett munspel till munnen. Så kändes det åtminstone.
Toots Thielemans hanterade det kluriga kromatiska munspelet med samma lätthet som Errol Flynn lekte med sin värja och det kändes som om det inte fanns någonting han inte kunde utföra på instrumentet.
I själva verket blev Thielemans namn närmast synonymt med hans blåsverktyg. Säg ”munspel” och många ser Toots för sig. Allt var inte snabba slingor, vår hjälte kunde lika gärna fylla en känslosam ballad med romantik och vemod. Man ska inte heller glömma att belgaren även var en mycket god jazzgitarrist, först inspirerad av just Reinhardt. Det var med den stränglådan Toots jazzkarriär startade, och han kunde vissla nästan lika virtuost och musikaliskt som han spelade munspel. Visslingen och gitarrsolona smältes ofta ihop till ett.
1949 delade Toots Thielemans scen med Charlie Parker på den stora jazzfestivalen i Paris och på 1950-talet lirade han med Parkers All Stars. 1950 turnerade Thielemans med Benny Goodman i Europa och efter att han 1951 emigrerat till USA kom han snabbt in i jazzgräddan och spelade med bland andra Dinah Washington och under många år pianisten George Shearing.
På 1960-talet blev Toots Thielemans musikkompis till Quincy Jones och medverkade därifrån på en lång rad soundtracks till filmer; ”Midnight cowboy”, ”The Getaway”/”Rymmarna” med Steve McQueen, ”Sugarland express”/”Tjejen som spelade högt” med Goldie Hawn, med flera. Han gjorde också massor av andra studiojobb.
Jazzmässigt var Toots Thielemans rotad i bebop. John Coltrane var en förebild, men Toots spel reflekterade de flesta epoker och stilar i jazzhistorien. Genom karriären höll sig belgaren nyfiken och öppen, han spelade helt enkelt bra musik där han hittade den. Brasilianskt blev en favoritsmak och Thielemans samarbetade med storheter som Elis Regina och Sivuca.
Hans svenska äventyr är en historia för sig. Toots var och spelade i Sverige och ”upptäcktes” av Hasse Alfredson och Tage Danielsson som 1963 tog med honom i revyn ”Hålligång på Berns”. Där sattes text till Thielemans melodi ”Bluesette” som därmed snabbt blev ”Bedårande sommarvals” med hela svenska folket. Och där fick belgaren leverera ”Löpar-Nisses” monolog ur ”Värmlänningarna” på rätt dialekt.
Den blågula kärlek som mötte honom fick Toots Thielemans att räkna Sverige som sitt andra hemland. Har man haft nöjet att uppleva Toots på scenen, till exempel under senare år i Malmö konserthus och på Ystads jazzfestival, och kanske till och med fått intervjua honom, så vet man
att ingen världsstjärna utstrålade mer ödmjukhet och värme än denne man.

Vi här nere må känna sorg, men Gud och änglarna är att gratulera. Även om de inte skulle gilla munspel.

– ALEXANDER AGRELL

Nu kommer Vivian Buczek till oss!

Den 26 oktober blir det äntligen dags att dela ut årets Harry Arnold-stipendium till Vivian Buczek. Då kommer hon tillsammans med Roger Berg Swing Explosion till Annebergsgården och vårt medlemsmöte och det kan vara idé att anmäla sig redan nu.
Viviab ensam låg beskuren
Jag – och många medlemmar i HAS med mig – hade glädjen att uppleva Vivian Buczek i det fullsatta Swingtältet under Malmöfestivalen. Hon framträdde tillsammans med XL Big Band från Kristianstad (med bl a välkände Calle Lindberg på trombon) och croonern-trumpetaren Peter Asplund. För dessa var det första besöket på festivalen – ”men jag är gammal skåpmat för er”, tyckte Vivian.
Skåpmat eller inte, det blev en skön föreställning och Vivian Buczek är en av våra absolut främsta jazzsångerskor med stor influens från Ella Fitzgerald. Ni kan läsa mer om Vivian som presenteras under fliken HAS-stipendiater. Hon är också mycket samspelt med Peter Asplund som hon gett många konserter tillsammans med och att dom trivs tillsammans är ställt utom varje tvivel. ”Peter är min musikaliske broder, så oerhört generös och rolig”, sa Vivian.
Hon drog igång med Cole Porters Love For Sale som ju var en av Ella Fitzgeralds många stora hitlåtar. Peter Asplund tog fram flygelhornet i egna kompositionen Wonderyear. Vivian gav balladen Dearly Beloved som hon som hon sa satt ”sina smutsiga fingrar i” till sambatakt.
Vivian-Peter scat låg
Både Vivian och Peter är formidabla scatsångare och det gavs det bevis på i The Way Look Tonight, ”lite Ella och Louis fast dom har aldrig gjort den tillsammans”. Så vet vi det. Svängde gjorde det i alla fall. Sarah Vaughan och Joe Williams har i alla fall gjort Teach Me Tonight tillsammans och det gjorde Vivian och Peter också sedan Vivian inlett efter pausen med Too Close For Comfort.
Peter Asplund låg
Att Peter Asplund är en skicklig trumpetare (och på flygelhorn) gav han bevis på i bl a Night In Tunisia och framträdandet i Swingtältet avslutades med att Vivian Buczek kallade upp sångarsystrarna Anna Pauline Andersson och Viktoria Tolstoy, HAS-stipendiat 2011, med sin lille son på armen för att tillsammans med Peter och bandet jamma till det i It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing, och den har i alla fall både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald spelat in.
Det blev en oväntad bonuspresent efter en härlig konsert.
Vivian-Peter+3 låg

Text och bilder: PETER KASTENSSON

Festivalvecka i Malmö med många HAS-stipendiater i Jazz- och Bluestälten

Malmöfestivalen 2016 är avslutad. Jag har strövat runt lite i de två musiktält som intresserar mig, det vill säga Swingtältet vid Södertull och Bluestältet i Altonaparken. Synnerligen blandad musik och föreningarna Malmö JazzHouse och Malmö Copenhagen Blues Connexion har också varit inne och blandat friskt mellan sig och ”lånat” av varandra musikmässigt.

Jag tyckte det var kul att se hur många av Harry Arnold Sällskapets stipendiater som spelat i tälten. Jag har inte hört och sett alla men en liten sammanfattning kan det bli.
Roger Berg och hans musikanter har jag gett speciellt utrymme på annan plats. Det är ”vårt” band och här finns ju basisten Lasse Lundström (HAS-stipendiet 2012) och trombonisten Vincent Nilsson (2007) i besättningen.
Z Big Band låg
Martin Lavröd, tidigare styrelsemedlem i HAS, kom med sitt Z Big Band till swingtältet (med Roger Berg bakom trummorna!). Han är en skön entusiast som också berättar lite om vad det är man ska spela. Han gillar det han håller på med och muntert blev det när han råkade komma en låt för långt fram i låtlistan och började prata om Stan Getz och Ack Värmeland Du Sköna (Dear Old Stockholm med Getz) i stället för When You’re Smiling men bandet hittade rätt ordningsföljd mellan låtarna!
Z Big Band bjöd på en härlig blandning av ”American Songbook” och film-musikallåtar. Sångaren Staffan Sjöholm gillade jag bland annat för hans framförande av Östen Warnerbrings gamla örhänge En Sommarvind. Arrividerci Roma, Send In The Clowns, Pennies From Heaven, Just A Gigolo och inte minst April In Paris med ”Count Basie-reprisen” på slutet gick verkligen hem i det fullsmockade tältet.
Monday Night låg
Så vitt jag kunde se inga HAS-stipendiater i Z-bandet men det fanns det desto mer när jag senare strosade över till Bluestältet där Monday Night Big Band – något överraskande – spelade. Jörgen Nilsson, som grundade det här bandet och gick bort alldeles för tidigt, fick HAS-stipendiet redan 1996. Bandet är känt för sin Thad Jones-kompositioner men har ju en synnerligen bred repertoar och det insmög sig förstås en och annan blues i konserten, även om man kanske inte kan tala om blues i den modellen som man normalt förknippar med det här tältet… Bobby Russels Little Green Apples hör kanske mer hemma i sångboken än i ett bluestält? Men alltid njutbar med MNBB
Trumpetaren Niklas Fredin, HAS-stipendiat 2014, finns inte bara med hos Roger Berg Big Band han kan även höras med Monday Night Band liksom trumpetkollegan Mårten Lundgren som fick stipendiet 2006. Vid pianot sitter allsidigt begåvade Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist som blev första mottagare av Stand By-stipendiet till en lovande ungdom 2009.
Svempa Drumbattle 2 låg
Mårten Lundgren sågs och hördes också bl a i Drumbattle (ovan) där också Sven-Erik Lundeqvist ingick
Saxofonister Rasmus Nyvall, ungdomsstipendiat 2011, hörde jag tillsammans med Zoltan Csörz trummor, Krister Palmqvist gitarr, Sebastian Nordström bas och Bela Horvath piano. Modern swing och här har jag en liten anmärkning. Inte mot hur de spelar, här är kompetensen hög. Men jag har som en personlig åsikt, att man ska respektera publiken bättre. Inte med ett ord – så länge jag var med – berättade man vad det var för låtar som spelades. Det blev lite av introvert jazzjam. Man kan inte begära att tältpubliken, även om det är ett jazztält, ska vara uppdaterad i alla de låtar som spelas. Lite mera får man faktiskt bjuda på sig själva.
Nyvall Trelleborg 2 låg
Rasmus Nyvall kunde också ses som ledare av Trelleborgs Storband som jag tyvärr inte hade möjlighet att vara med om.
De Franco Legacy 2 låg
Fler HAS-stipendiater som jag vet varit med i Swingtältet vid årets Malmöfestival är fjolårets Stand By-stipendiat basisten Simon Petersson i The DeFranco Legacy där också ”Svempa” fanns med tillsammans med Mattias Carlson klarinett, eminente gitarristen Måns Persson (som också finns med Roger Berg) och Cornelia Nilsson trummor. Det missade jag tyvärr men har fått mig berättat att det här var en av höjdarna i Swingtältet!
Anders Bergcrantz, trumpetstipendiat 2010 presenterade ett nytt storband, Malmö Jazz Orchestra (MJO) som jag dock inte heller hade tillfälle att uppleva. Även som gammal panschis kan man ha lite annat att göra… Sångerskan Miriam Aida, stipendiat, har också synts på en av scenerna, dock inte i Swing- eller Bluestältet, tror det var på Posthusscenen nere vid Centralen.
En absolut topp var Vivian Buczek, årets HAS-stipendiat, framträdande med Peter Asplund och XL Big Band, näst sist i Swingtältets festivalvecka. Om detta kan ni läsa om i en annan artikel.
Och kanske har jag ändå missat någon.

Text: PETER KASTENSSON
Bilder: BJÖRN ERIKSSON och PETER KASTENSSON

 

Roger Berg Big Band som vanligt en höjdare på Festivalen!

R3B 1 lågNär Roger Berg Big Band avslutade festivalentorsdagen var det som vanligt överfullt i Swingtältet långt innan Roger Berg slog in bandet i Glenn Millers klassiska In The Mood med en stående saxsektion – ”så är vi av med den”, som Roger sa.

Jag räknade till ett 30-tal låtar under den frikostiga konserten med flera extranummer och Malmö JazzHouse-basen Lillemor Johnsson avslutade med att säga ”tyvärr måste jag som vanligt meddela att vi får inte hålla på längre än till klockan elva. Men ikväll skiter jag i det”, och så kom Roger’s Sisters på scen igen för Dean Martin-smörlåten Everybody Love Somebody Sometimes.
R3B4 Sister close låg
Roger gav stort utrymme till sina Sisters. Maria Kellström, Sandra Marielle Hansson-Cehic i solistroller och i Sisters tillsammans med Dorota Berg som – tror jag – är den som ligger bakom trions eleganta styling gällande frisyrer och klädsel. Den här kvällens nya klarröda dräkter-kjolar-klänning (stryk det som ej önskas) som tre lysande rosor. Effektfullt!
Jag ska inte räkna upp allt som bandet bjöd på. En del fanns med redan vid Swing Explosions spelning som inledde Swingtältets festivalvecka. Damerna först så inledde Maria Kellström med Can’t We Be Friends, hade också No More Blues på sin lott innan vi fick några klassiker med bandet. Tommy Dorsey-arrangemanget av Three Little Words med Vincent Nilsson (HAS-stipendiat 2007) på trombon, Ultra från Harry James repertoar och så fick bandets egen crooner trumpetaren Niklas Fredin (HAS-stipendiat 2014) briljera i ett bejublat framförande av Mack The Knife.
R3B 7 Niklas2 låg
Bye, Bye Blackbird, Shoo Shoo Baby, Oh Johnny med ”systrarna” med Andrew Sisters-stuk och så – redan före pausen – Sing, Sing, Sing med det förväntade trumsolot av mästar’n själv hanns också med före pausen.
Sandra Marielle hade då också liksom med Swing Explosion bjudit på Sakta Vi Gå Genom Sta’n. Efter ett omtag, ”gör man fel så rättar man till det” sa hon på munter malmöitiska, hon har humor den här tjejen och hann också berätta om sina skor som hon köpte på Myrorna till den eleganta outfiten!. Så fick vi lite skratt också innan hon tog sig an Night And Day, här tillsammans med Vincent Nilsson.
R3B3 trombom låg
Lasse Lundström med sin bas är kanske den musiker som framträtt mest i olika sammanhang under veckan. Han hade i Bungy Jump skrivit en låt tillägnad saxofonisten Nils Oldin efter en spelning i Polen och på den var Christoffer Sjögren med sin trombon ute och botaniserade mellan borden i O Sole Mio. Lite Beatles med Sandra Marielle i Can’t By Me Love och Maria Kellström med It’s Only A Papermoon. Roger’s Sisters i Mr Sandman och Bei Mir Bist Du Schon efter bandet med One  A’Clock Jump i ett arrangemang för legendariske batteristen Buddy Rich, så hann Niklas Fredin också med New York, New York och mera Frank Sinatra kan det väl inte bli?!
Bejublat och applådknipande under tre timmar, inte för inte är det många som menar att det här är hela festivalveckans höjdpunkt, eller hur det nu var Roger Berg själv sa…
Laguppställningen:
Trumpetsektionen: Anders Gustavsson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Christoffer Sjögren, Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Erik Axelsson
Saxar: Håkan Caesar, Jalle Hoffman, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas, Måns Persson gitarr och Roger Berg trummor.

Text och bilder: PETER KASTENSSON

 

Swingexplosion i Swingtältet inledde Malmö-festivalen

RB Explosion 2 låg
Swingtältet vid Södertull som drivs av Malmö JazzHouse exploderade i publikovationer när Malmöfestivalen invigdes på fredagen. Det var Roger Berg Swing Explosion och Roger’s Sisters som stod för en härlig swingeftermiddag med massor av pärlor på repertoaren.

Bandet anlade tonen direkt med Flying Home av Benny Goodman och Lionel Hampton (med ett klassiskt vibrafonsolo) och det är lika bra att nämna bandet direkt – Ed Epstein saxar, Fredrik Håkansson trumpet och mannen bakom flera av arrangemangen, Christer Sjögren trombon, Lasse Lundström bas, Hans-Inge Magnusson piano och förstås Maestro Roger Berg vid trummorna.
Sandra Marielle Hansson-Cehic med Night And Day och reservinkallade Maria Kellström med No More Blues, en bossa nova med trioackompangemang var först ut av Roger’s Sister och dessa kompletterades med Dorota Berg när det kom till Andrew Sisters succélåtar som Shoo-Shoo Baby, Apple Blossom Time, Mr Sandman och Bei Mir Bist du Schon.
RB Explosion 1 låg
Man bjöd en omväxande repertoar, inte bara med ganla swingfavoriter som Stompin’ At The Savoy, Li’l Darling, Little Brown Jug, Satin Doll och All Of Me. Sandra Marielle fick stora applåder när hon framförde Monica Zetterlunds stora hit med Beppe Wolgers svenska text i Sakta Vi Gå Genom Stan (Walkin’ My Baby Back Home). Hon bjuder verkligen på sig själv, Sandra och hon inledde för övrigt lördagen i Swingtältet med Little Blue, då jag tyvärr inte hade tillfälle att närvara.
RB Explosion 3 låg
Frågan är väl ändå om det inte var Lasse Lundström med sin kontrabas som drog ner det största jublet, när han med trion i After You’ve Gone tog fram stråken och bjöd på ett våldsamt upptempo och det fullsatta tältet fullständigt vibrerade av frågan – kan man verkligen spela så??? Jo, Lasse Lundström kan, Harry Arnold-stipendiat 2012. Fantastiskt är ordet!
Publiken undrade väl lite till mans när Roger’s Sisters väloljat sjöng Sing, Sing, Sing som ju brukar var ett av Rogers paradnummer. Finns faktiskt en text av Louis Prima (tror jag…). Men låten kom – förstås! – en gång till som ett av extranumren, då med Roger Bergs välkända uppvisning med trummorna.
Det blir svårt att matcha Roger Berg Swing Explosion med Roger’s Sisters resten av festivalveckan. Fast ändå… torsdagen i Swingtältet avslutas 20.00-23.00 av Roger Berg Big Band och damerna. Kom i tid, det går inte att beställa bord.

Text och bilder: PETER KASTENSSON

Roger Berg i Swingtältet under Malmöfestivalen

Roger Berg både inleder och avslutar Malmöfestivalen i Swingtältet vid Södertull.

Sisters
Första dagen, fredag 12 augusti, spelar han med Swing Explosion och Roger’s Sisters kl. 15.00-18.00.
Roger’s Sisters bjuder på en musikunderhållning med trestämmig sång och solosång. Tjejerna uppträder tillsammans med sextetten Roger Bergs Swing Explosion och presenterar klassiker från bl a The Andrews Sisters och andra fantastiska sånggrupper.
Vanligtvis samarbetar artisterna med det uppskattade Roger Berg Big Band, där det spelas Swing Era klassiker i den traditionella formen. Bandet är känt från stora konserter och galor som Malmö Stads Nyårsfirande, Git Gay Galan, Harry Arnold Sällskapets konserter, jazzklubbar och danskvällar mm. Nu har artisterna skapat en mindre grupp för att ta swingmusiken och spelglädjen även till andra scener.
Under kvällen uppträder i vokaltrion: Maria Kellström, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cehic. Roger Berg Swing Explosion består av: Lasse Lundström – bas, Singe Magnusson – piano, Christoffer Sjögren – trombon, Fredrik Håkansson – trumpet, Ed Epstein – saxofon, Roger Berg – trummor.

R3B
Avslutningsdagen fredag 18 augusti kommer Roger sedan tillbaka med hela sitt storband, Roger Berg Big Band som avslutar Malmöfestivalen kl. 18.00-23.00.

Kom i tid, det brukar vara knökat i tältet!

Lyssna här på R3B med Roger’s Sisters i en upptagning från Köge i Danmark i april i samband med en konsert med danske croonern Michal Caröe.

Grattis Nils Landgren!

PRESSMEDDELANDE

Jan Johansson-stipendiet
till Nils Landgren

Årets Jan Johansson stipendium går till trombonisten och sångaren Nils Landgren. I fyra årtionden har denna sällsynta musikbegåvning berikat omvärlden med en bred och uttrycksfull musik som i hög grad tangerar den anda i vilken Söderala-sonen Jan Johansson verkade i.

Han började spela trummor vid 6 års ålder, men övergick till trombon som 13-åring. Det är med det instrumentet som Nils Landgren gjort sig mest känd som en av landets mest framstående jazzmusiker.
Nils Landgren har varit involverad i många stora projekt genom åren, bland annat finns hans trombontoner att höra i album med Abba, Eddie Harris och Björn Skifs, som på 70-talet toppade de amerikanska topplistorna med ”Hooked on a Feeling”.
Nyligen fick Nils Landgren motta guldmedalj av kung Carl XVI Gustav för sin musikaliska gärning.
– Nils Landgren är en legend, en av de allra största som vi har den äran att tilldela Jan Johansson-stipendiet, säger Anders Uddén, Kultur- och fritidschef i Söderhamns kommun som tillkänngav stipendiaten under Världsarvsjazzens kick off i dag.

Juryns motivering
”Kanhända är mottagaren av Jan Johansson-stipendiet 2016 så berömd att han riskerar att förbises som jazzmusiker. Men snarare bör Nils Landgrens många egenskaper ses som olika sidor av samma mynt. Ytterst går det egentligen inte att skilja entreprenören från kreatören, entertainern från den fantastiske musikern eller ens trombonisten från sångaren. Hans lika goda öra för andras musik som för sin egen förklarar också varför han kommer så till sin rätt oavsett han spelar med storband, sin egen funk Unit, med symfoniorkestrar eller det omfattande projekt kring musik av Leonard Bernstein som presenteras på senaste skivan. Mot bakgrund av alla dessa engagemang och Landgrens omkring 200 resdagar per år förundras vi över att han alltid tycks kunna leverera den extra dimension som är en bit av hans omisskännliga person”.
Johannes Cornell, för Jan Johanssons Minnesfond

Jan Johanssonstipendiet utdelas årligen ur Jan Johansson stipendiefond som förvaltas av Svenska Musikerförbundet. Stipendiet inrättas 1968 efter ett initiativ från bland andra Arne Domnérus. Utdelningen av stipendiet sker i Söderhamn i samband med Världsarvsjazzen i Asta, Söderala. I år arrangeras Världsarvsjazzen 15-17 juli.
– Vi hoppas att Nils Landgren kan komma hit och förgylla Världsarvsjazzen 2017, säger Anders Uddén.
Nytt för i år i VärldSarvsjazzen är festivalens krögare: bryggeriet med lokal anknytning – Brasstacks Brewing Co. tillsammans med HGSTRØM – kocken och matkreatören Jesper Hagström. Ihop med folklig fine dining serverar de hantverksbryggd öl med passion och glädje.
Läs mer på: www.varldsarvsjazzen.se

Jan Johansson föddes 16 september 1931 i Onsäng, Söderala. Han började spela piano redan som elvaåring och kom att bli en av landets genom tiderna största jazzmusiker. I slutet av 1950-talet spelade med Gunnar Johnsons Kvintett och senare, när han bodde i Köpenhamn, med Stan Getz. I början av 60-talet turnerade Jan Johansson med Georg Riedel, Arne Domnérus och Rune Gustafsson. Flera av skivinspelningarna gjorde han i eget namn. Till de mer kända hör Jazz på svenska och Jazz på ryska. Jans kanske mest kända komposition är signaturen till Pippi Långstrump.
Jan Johansson omkom 37 år gammal i en bilolycka den nionde november 1968 på väg till en spelning.

Nils Landgrens foto.

Nisse Landgren har vid ett flertal tillfällen varit gästsolist vid Harry Arnold Sällskapets storbandskonserter och fick 2009 ta emot Harry Arnold Stipendiet.

En vårhälsning från Roger Berg

Roger Berg Big Band med gäster gjorde stor succé vid Harry Arnold-sällskapets 25-årsjubileum på Palladium nyligen. Mer om detta kan du läsa om du går in på länken Årets Konserter.
Roger Berg har också lagt in en vårhälsning med sitt storband och Roger’s Sisters på Youtube.
Klicka här:

Roger Berg Big Band kan närmast upplevas i Danmark. Med danske croonern Michael Caröe spelar R3B med Roger’s Sisters på Portalen i Greve, Roskilde, söndag 17 april k. 15.00. Biljetter här:

Berg i Roskilde

Wow, vilken 100-årshyllning till Svend Asmussen!

Svend-hyllning.låg
Jag hoppas Svend Asmussen får en videoupptagning av minneskonserten som utspann sig i Vellinges Konsertsal på hans 100-årsdag den 28 februari. För mera respektfullt, musikaliskt, artistiskt elegant och roligt kan det inte göras. Det Ulla & Mikael Neumann bjöd på tillsammans med violinisten Anders Frostin, gitarristen Johan Pihleke och basisten Janne Carlsson var så oerhört uppskattat av den med 250 personen knökfulla om än inte speciellt bekväma salongen. 100 minuter för 100 kronor i ett härligt tempo!

Konserten inleddes som musikanterna vid Harry Arnold-sällskapet på onsdagen både inledde och avslutade, med Scandinavian Shuffle. Fast här fick vi hela versionen innan Anders Frostin gav oss Svend Asmussens välkända signatur June Night. I scenens fond växlade bilder på Svend Asmussen och några av de andra världsmusiker han spelat samman med. Fats Waller, Stepháne Grapelli, Börge Rosenbaum (Victor Borge) och förstås Ulrik Neumann och Alice Babs.

Pihleke-Ulla-Mikael.låg
Mikael Neumann berättade att Svend själv ansåg att tiden med Swe-Danes var den roligaste och höjdpunkten under hans långa karriär. Nu kom pärlorna ur hans repertoar på rad. Sweet Georgia Brown i rejält upptempo, Fats Wallers Ain’t Misbehavin’ med Ulla Neumann som, trots halsproblem, gav en bluesig ursprungsversion från musikalen. Så’na triviala problem som lite halsrosslighet stör inte ett fullfjädrat proffs och är det egentligen inte alltför sällan vi får höra Ulrik Neumanns ”äldsta barn” (som hon uttryckte det själv i lite kärleksfullt syskongnabb med Mikael) i sådana här sammanhang?! Mikael Neumann i en rolig gammal raspig stenkakeversion av My Blue Heaven, lite filmmusik från Kispus, Side By Side, Dinah och Ulrik Neumanns gamla örhänge Kärleksvals, variationen var stor.

Anders Frostin låg
Anders Frostin och hans violin var förstås en viktig komponent i konserten. Vi fick baktaktshärliga Hambo Om Bakfoten med utsökt samspel med Johan Pihlekes gitarr och Janne Karlssons bas och liksom på Harry Arnold-aftonen Det Snöar från Svend Asmussens samarbete med Jan Johansson i Jazz På Ungerska. Till sist – och inte minst – en portion Swe-Danes med bl a ”blupblupblup-diggediggedo”/At A Georgia Camp Meeting och nynnvänliga Gunga I En Hammock. Den som missade den här konserten gör klokt i att beställa biljetter redan nu till reprisen i höst. Den 23 oktober är man tillbaka i Vellinge med hyllningen till Svend Asmussen, som firade sin 100-årsdag i Sarasota, Florida. Må vingarna bära en video till honom från hans goda vänner Mikael och Ulla Neumann!

Text: PETER KASTENSSON
Färgbild: ULF STJERNBO
Svartvita bilder: BO INGVAR SVENSSON

Härlig bok om Östen Warnerbring

Östen

Östen Warnerbring, sångare, showman och jazzmusiker under drygt 50 år. Gick bort i en hjärtinfarkt på Gran Canaria 2006. En nyutkommer bok av Christer Borg, legendarisk nöjesjournalist på Kvällsposten, skildrar Östens liv och leverne, ”Östen med rösten – sångare, musikant och underhållare”. Cirka 300 sidor av svensk musik- och nöjeshistoria. Utgiven av Jeanette Rosengren på Kira Förlag i Malmö. En härlig bok.

Borg-AnitaFörfattaren Christer Borg vid boksläppet på Översten tillsammans med Östen Warnerbrings första hustru Anita Warnerbring (80+, tro’t den som vill!) som tillsammans med gemensamma barnen Lena-Maria, Jonas och Niklas varit Borg till stor hjälp genom att ställa alla klippböcker till hans förfogande. Foto: PETER KASTENSSON

Östen Warnerbring var en mycket god vän. Alltsedan jag träffade honom för första gången på skoldanserna i Malmö på 50-talet, en nyårsspelning på Savoy i Malmö och senare i livet genom vårt gemensamma intresse för travsporten. Östen var hästägare, uppfödare och hade stor kunskap om travhästarnas blodslinjer. Hade en gård uppe vid Kullaberg med hästar tillsammans med hustru Anita som också blev en god vän. När han gifte om sig med Kerstin hade man gemensam uppfödning nere på Vellinge ängar vid Foteviken.

Vad många kanske inte känner till var hans rötter från jazzmusiken på 50-talet. Fjärran från ”Tyrolerhatten” som han med åren kom att hata intensivt. Skoldanserna på främst Latinskolan blev smått legendariska. Östen med sitt band spelade swing så hela gymnastiksalen gungade. Jo, det var swingmusik, långt före discomusikens tid. Vi skolungar hade klass på den tiden… Hängande i ribbstolarna, ibland sittande på varandra axlar fick Östen med sin klarinett och tenorsax och hans musiker alla att sjunga med i ”Hej, ba be ribba” som man försvenskat det till. Jag kan garantera att det svängde.

skor
Östen Warnerbrings skor tillsammans med Git Gays och Leif Uvemarks vid Åsa Maria Bengtssons konstverk som hyllade stora Malmöartister på Davidshallsbron i Malmö, ”Way To Go”. Foto: PETER KASTENSSON

Han spelade med Sigge Wassbergs orkester på Arena i Malmö – som någon i min ålderskategori nog kommer ihåg.  Dansebanan i trä som låg där Kronprinsen finns nu och som brann ner i en våldsam brand. I den här orkestern ingick också Sven ”Skägget” Bergcrantz. Just det, pappa till fine trumpetaren Anders Bergcrantz. I Orkesterjournalen skrev man: ”I Wassbergs band händer det då och då att man ger sig i kast med de senaste rönen på det musikaliska uttryckssättets område. Vid sådana tillfällen tillhör den dominerande solistprofilen hälsingborgaren (?) saxofonisten, modernisten, vokalisten Östen Warnerbring.”
Innan Arenatiden spelade han med Gösta Tönnes band i Helsingborg där man varvade modern jazz med tango för att blidka Tönne, som mestadels ägnade sig åt att vara krögare.
På den här tiden var det den moderna ”coola” jazzen som fångat Östen. Christer Borg berättar en episod från en jamsession med Lars Gullin på dansstället Solhagen i Malmö som Östen själv berättat om: ”Vi jammade ute på herrtoaletten vid den så kallade ’pisserännan’. Där var nämligen den bästa akustiken`”.
Östen Warnerbring arbetade som expedit hos Anderssons Musikhandel på Södra Förstadsgatan, reklamskylten har fått hänga kvar på fasaden som lite Malmöhistoria. En dag hörde Arne Domnérus av sig från Stockholm och ville ha upp Östen till sin orkester på legendariska Nalen, utan tvekan landets absolut bästa jazzorkester. Med musiker som nyligen bortgångne Bengt-Arne Wallin, Gunnar Svensson och Egil Johansen.
Det blev en kortvarig sejour. Östen kunde nämligen inte läsa noter. Det var inte lätt att ersätta ett namn som Lasse Gullin, speciellt som han då måste ta sig an barytonsaxen i stället för altsaxen och klarinetten…
Men tidningen Estrad gav honom i en skivinspelning med Dompans band en god recension som Christer Borg citerar i boken. Östen sjöng i Basin Street Blues och var med i ett instrumentalt nummer, Walkin Feet´- ”Han gör ett ganska gott jobb och får han fila på detaljer i uttal och röstbehandling så bör han bli vårt nästa stora namn i facket.”

Östen-Wild Bill högÖsten Warnerbring var programledare för TV-långköraren från 1972 ”I morron är det lördag” som sändes från restaurang Bolaget Stockholm. Men också för en TV-satsning som gjordes från Swing Inn i Malmö, varifrån bilden är hämtad. Trumpetaren är en legendarisk New Orleansmusiker, Wild Bill Davison. Till höger en ung version av artikelförfattaren.

Och stor blev han, Öster Warnerbring. Många kallade honom för en svensk Sammy Davis Jr som entertainer. Själv kallade han sig på skånska för Anton Tajner!
Jag är inte rätt man att göra en recension av boken. Jag är alltför färgad av min mångåriga vänskap med Östen Warnerbring och vän och tidigare arbetskollega till Christer Borg. Men kort sagt – jag verkligen tycker om boken. Som speglar ett stort stycke svensk jazz- och nöjeshistoria. Det ryktas också om att Christer Borg ska ge sig i kast med en bok om Kronprinsen, det tyvärr saligen avsomnade nöjestemplet i Malmö, där Östen Warnerbring hade några av sina största showsuccéer.

Till slut något helt annat. Östen Warnerbring gillade att skriva limerickar. Den här är hans favorit:
”En tjusig madam från Tajskent
vars man råkat bli impotent
Hon sa när hon vakna
och allting slakna
Nu ringer jag Skånska Cement”

Så var också Östen Warnerbring.

Text: PETER KASTENSSON

 

Kul länk med vår hedersmedlem Quincy Jones

IMG_20160120_0001

En av jazzens största, god vän med Harry Arnold på sin tid, är Quincy Jones. Han  blev 2012 vald som ständig hedersmedlem i Harry Arnold-sällskapet när han besökte Ystad Jazzfestival 2012, presenterades hedersbetygelsen (bilden ovan) av Anne Lundberg. Han besökte nyligen CBS ”The Late Show” från New York med Stephen Colbert.
Det blev en underhållande stund när Quincy Jones hellre ville tala om sitt  genom fadern ”kriminella förflutna” än om hur han kom in i jazzen. Kolla här (skippa annonsen som inleder):

Quincy Jones i The Late Night Show

Tack till danske trummisen Niclas Bardeleben som skickade länken.

Så Ska Det Låta med två stipendiater

Inte ofta som det förekommer Harry Arnold-stipendiater i det populära TV-programmet Så Ska Det Låta med Calle Moraeus som programledare. Möjligen har det förekommit någon gång, men säkert inte med två stipendiater i samma program.

Det hände den här lördagen. Då medverkade nämligen Nisse Landgren, mannen med den röda trombonen, och jazzsångerskan från Limhamn, Viktoria Tolstoy. Nisse Landgren som fick stipendiet 2009, tävlade i det ena laget med Sarah Dawn Finer, och Viktoria Tolstoy, stipendiat 2011, som tävlade tillsammans med Kristin Amparo.
Inte direkt ett av mina favoritprogram och sällan sett senare år, men här lockades jag till det. Och visst, det blev musikaliskt i alla fall något annorlunda och musik med lite jazzstuk då och då. Vi fick se och höra Nisse Landgren i en oerhört svängig Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger från Disneyfilmen Djungelboken med Landgren och Dawn Finer. Men också en fin tolkning av Ove The Rainbow med Viktoria Tolstoy.
Dessutom en ”fraternisering” mellan lagen i en avslutande James Brown-klassiker (var det I Feel Good?) med Nisse Landgren och Viktoria Tolstoy, som ju har uppträtt mycket tillsammans, bland annat i Harry Arnolds-konserter i Pildammarna och på Konserthuset i Malmö.
Lag Landgren vann matchen i TV stort om någon undrar, men det är – tycker jag – rätt ointressant.

Text: PETER KASTENSSON

Klippkort över Atlanten för Stand By-stipendiaten Björn Ingelstam

Stand By-stipendiaten 2012, Björn Ingelstam, har väl närmast klippkort över Atlanten mellan Köpenhamn och New York. Han har avslutat sina studier men har nu ett arbetsvisa som gör att han kan försörja sig i alla fall måttligt i USA.

Björn Charlies låg4
Björn var hemma under julen och åker på söndag tillbaka till New York för ytterligare en sejour på diverse spelställen. ”Hemma” kan väl lika mycket sägas vara Köpenhamn som Helsingborgstrakten och självfallet är möjligheterna till att hitta spelningar större i Köpenhamn. Men han har i alla fall hunnit med en spelning i Gustaf Adolfskyrkan i Helsingborg som gärna släpper in jazzen.
Jag tog tåget till Köpenhamn och där är han något av ”hustrumpetare” hos Charlie Scotts på Skindergade när han är hemma. Björn Ingelstam Quartett ”under trappen” med svenske Köpenhamnsbon Calle Brickman piano, Matthias Petri bas, och Andreas Svendsen på trummorna. Andreas Svendsen är en av flera unga jazztrummisar i Köpenhamn som utvecklats väldeliga, det var ett tag sedan jag hörde honom senast. Han har redan återvänt till New York för sista terminen på Manhattan School of Music.
Oerhört begåvade Calle Brickman kunde vi höra vid höstmötet med Harry Arnold-sällskapet på Annebergsgården, en ung Gävlekille som fick Charlie Norman-stipendiet redan som 17-åring och nu försörjer han sig på sin musik i Köpenhamn. Matthias Petri har också varit över i New York.
Björn Ingelstam har inte oväntat tagit åt sig en del modernare influenser, men antingen han spelar Herbie Hancock, Duke Ellington eller Louis Armstrong, så är det en fröjd att lyssna till honom. Han återvänder hela tiden till sina rötter som finns i New Orleansjazzen. Det kan man inte ta fel på och det gillar jag. Han borde kunna ha en framtid i USA där möjligheterna är större men konkurrensen också är tuffare.
Improvisationen är framträdande för den här kvartetten. Som kanske gjorde ett av sina första framträdanden tillsammans, möjligheten till att repa är ju inte speciellt stor med musiker spridda på båda sidor av Atlanten. Björn angav vad som skulle spelas, någon spellista existerade inte. Och så gjorde man det. Det svängde härligt i den trånga lokalen under trappan på första våningen hos Charlie Scotts och Björn gav många bevis på sin sångförmåga också med bl a scat i Sweet Georgia Brown – var det väl? Jag hade glömt min penna och bara satt och njöt.
Nu dröjer det några månader innan Björn återvänder till Köpenhamn och Sverige och sommarens många jazzfestivaler, som åtminstone i Danmark är ymnigt förekommande där man har en annan känsla för den klassiska jazzen.

Text och foto: PETER KASTENSSON