Kategoriarkiv: Okategoriserade

Roger Berg framför Z-Big Band

Z-4

Den 18:e november hade ZBB konsert på Limhamns Folkets Hus. Vi var många som undrade vem som skulle leda bandet och till vår förvåning stod vår egen Roger Berg på scenen, det garanterade för att det skulle svänga och det gjorde det. Solister denna kväll var Lisa Romée och Benny Hult.

Z-7

Lisa sjöng bland annat Sparkling Diamonds, Feeling Good och Don´t Rain On My Parade. Benny sjöng Make the Knife och That´s Life. Bandet spelade bland annat Basically the Blues, Jamie och Do NothingTil You  Hear From Me.
I andra set set fick vi höra bland annat Tenderly och och Rock This Town från bandet och Crazy, Mister Kelly från Lisa och The lady Is A Tramp och Walking My Baby sjöng Benny.
Roger fick sola lite på trummor och vara fotograf till Stand By och hemsidan.

Birgitta

Kan Harry Arnold-sällskapet överleva?

Vid styrelsemötet den 21 oktober diskuterades återigen Harry Arnoldsällskapets ekonomi. Jag fick då i uppdrag att skriva om det ekonomiska läget i föreningen.

DEN ÄR INTE GOD!!!

Under ett par år gjorde vi stora överskott när vi hade storbandskonserter på gamla Konserthuset, vi hade två utsålda hus och fick ett stort överskott i kassan.

Efter att konserthuset lagts ned och vi körde konserter på Palladium gick det med 50.000:- i förlust. Vi hade också flera träffar på Annebergsgården, (årsmöten och medlemsträffar) som alla gick minus, men vi hade pengar. 2016 och 2017 blev vi tyvärr inte anmodade att medverka på Pildammsteatern. Malmö Stad menade att vårt koncept inte passade in i deras utbud, här missade vi 35.000:- per år. Dessa pengar från kommunen täckte våra kostnader för våra stipendier och för Storbandet. Trots detta delade vi ut Harry Arnoldstipendiet ( 10.000:- ) och ungdomsstipendiet (3000:-) vilket ytterligare gjorde att vår kassa sinade.

Vår fina medlemsskrift Stand By kostar också mycket pengar c:a 12.000:- per nummer, vi ger ut fyra nummer per år, dock var nr2-3 ett dubbelnummer för att sänka våra kostnader. Vi måste ge ut 4 nummer årligen för att undgå att betala moms, Våra medlemsavgifter c:a 35.000:-per räcker således inte till att betala Stand By.

Vi har sökt bidrag på flera ställen, Kulturförvaltningen, Malmö Sommarscen, Malmö Stad m.fl. men ingen har lämnat något positivt besked ännu.
Om vi inte får något ekonomiskt stöd under 2017 för 2018 måste vi besluta om ifall Harry Arnold Sällskapets skall finnas kvar eller ej.

TOMMY NILSSON
Kassör

”Jazzprästen” kåserade om ”Smoke Rings”

Leif Anderson har det mest sända radioprogrammet någonsin. ”Smoke Rings” sändes första gången september 1960 och sedan varje vecka fram till 1999, det sista programmet en vecka efter hans död.

Palmbring2 lågMed 1786 gånger överträffade han Sven Jerrings ”Barnens Brevlåda” med ett program. En av Leif Andersons goda vänner var Sven-Erik Palmbring, församlingspräst i Västra Karaby Pastorat, varifrån han nyligen pensionerades.
Sven-Erik Palmbring arrangerade vid flera tillfällen jazzkonserter i Västra Karaby Kyra, där jag i den fina akustiken bland annat upplevt Roger Berg Big Band.
”Jazzprästen” Palmbring gästade Harry Arnold-sällskapets medlemsmöte på Annebergsgården för att berätta om sin vän och spela hans musik.
Palmbring delade ut en liten varning:
– Jag är ju präst och svordomar hör inte till mitt vanliga språkbruk. Därför får ni gå ut om ni är känsliga när jag berättar om tre saker som var det ”jävligaste” Leif visste. Den första var ”en kommunist som gillar Lester Young”, den andra var ”Olof Palme som var så lätt att bli förbannad på” och den tredje ”bankdirektörer över 50 som spelar Beatles”!
– En gång hade Leif ett helt minnesprogram om Tommy Dorsey, ett av hans favoritband. Han ringde mig efteråt och berättade att en ”jävla träskalle” efter programmet ringde upp och skällde ut mig för att jag inte spelat Dorseys signaturmelodi I Get Sentimental Over You. Mannen fick väl veta vilken träskalle han var och jag sa lite försynt till Leif, som ju också sålde skivor, att där miste han kanske en kund, fick svaret att ”så´na jävla träskallar vill jag inte ha som kund”.
Apropå Tommy Dorsey berättas det när trumpetvirtuosen Bunny Berigan, känd också för sitt måttlösa drickande (han dog ung bara 34 år gammal), vid en Dorsey-konsert fick frågan om hur han kunde spela så bra när han var så full – ” det beror på att när jag över är jag alltid full”, blev svaret.
Vi fick flera härliga sanningar om en del stora namn inom swingen. Som att ”Benny Goodman med dagens språkbruk skulle kallats nörd, det var bara musik för honom och inget annat som gällde. Han styrde sitt band med järnhand. Det var till exempel förbjudet att sitta med benen i kors, förbjudet att röka, man fick inte tugga tuggummi.” Perfektionisten och klarinettisten Artie Shaw var gift åtta gånger och Jimmy Rushing – även av mina favoriter som bluessångare inom storbandsswingen – ”var den ende som alltid hade pengar under turnéerna med Count Basie han hade ett ekonomiskt sinne men många kallade honom snål”.
Jag ska inte räkna upp all den fina swingmusik som Sven-Erik Palmbring hade satt ihop i sitt program. Men vi kunde bland annat njuta av Everybody Loves My Baby med Glenn Miller Army Band som inledde, Any Old Time med Billie Holiday och Artie Shaw som stod för vågspelet att turnera i amerikanska södern med denna färgade amerikanska blueslegendar. Count Basie och Jimmy Rushing i I Left My Baby var en höjdare liksom Harry James med sångerskan Helene Forrest i I’ve Heard That Song Before, ett arrangemang jag tyckte mig känna igen från ”vårt eget” Roger Berg Big Band. Cotton Tail med Duke Ellington (förstås) och ovan nämnde Tommy Dorsey med Song Of India.
– LP-skivor var som en giljottin under franska revolutionen, det var 78-varvare med en låt på varje sida som gällde för Leif ”Smoke Rings”. Han var en väldigt varm och generös människa, vilket man kanske inte kunde tro när man lyssnade på hans program. Han var oerhört opraktisk och kunde hjäpligt koka en kopp kaffe, ”neskaffe”, berättade Sven-Erik Palmbring.
– Jag träffade honom bara någon dag innan han dog, han hade för en doktor sagt, att ”hade jag varit en häst hade ni tagit ut mig på gården och skjutit mig”…
Sven-Erik Palmbring fick hedersuppdraget av Leif att ordna och officiera vid hans begravning. Men ingen jazzmusik, inte ens av hans favorit Duke Ellington. ”Välj några psalmer och Under Stjärnorna av Ingvar Wieslander som ingångsmusik var hans önskan. Men när Putte Wickman och Jan Lundgren bad om att få spela på begravningen kunde vi ju inte säga nej”, sa Palmbring.
Som avslutning berättade han – kanske något överraskande – att det var danske Arne Jensen, Papa Bue, som fick honom jazzintresserad.
– Jag såg ett dansk TV-program med Volmer Sörensen 1961, Nordvision. Där uppenbarade sig ett danskt band med vikingahjälmar, Papa Bues Viking Jazzband. Det drabbade mig som ett klubbslag i nacken och jag förstod att det var det jag skulle ägna mig åt. Så det är Papa Bues fel att jag står här ikväll sa Palmbring och spelade en hot version av You Rascal Me med Papa Bue vars band då innehöll alltför tidigt bortgångne saxofonisten Steen Vig.
Palmbring blev sedan riktigt ”frälst” (ursäkta) när han som 13-åring fick uppleva Duke Ellington i födelsestaden Karlshamns Folkets Park 1963.
Den som känner denne bloggare vet att Papa Bue också tillhörde mina favoriter alltsedan jag hörde honom för första gången på gamla Hot House på Stadt Hamburgsgatan i slutet av 50-talet. Bandet bildades av Arne Bue 1956.

Text och bild  PETER KASTENSSON

Favoritkapellet med Roger Berg succé på Hot House

Favorit1 låg
Återigen dags för Hot House och de återkommande klubbkvällarna på Tuppen. Denna gång hade föreningen tagit ett lite annat grepp och låtit medlemmarna på årsmötet rösta fram sina favoritmusiker.

Bob Stalin fick i uppdrag att hålla ihop det hela och att få till ett band som även kunde fungera musikaliskt. Nedanstående musiker blev resultatet. Att de är väl kända av Hot House publik är ingen överdrift. Musiker är flexibla varelser som snabbt anpassar sig efter sitt sammanhang, så även denna gång.
Efter ett, vad jag förstår, minimalt repeterande öppnade man kvällen med välkända ” June Night”. Sättningen och stilen får väl närmast beskrivas som äldre swing med modifierad sättning. Anslaget i första låten kändes lätt och musikaliskt där musikerna ansträngde sig att inte ”spela i vägen” för varandra utan lämna plats så att alla fick möjlighet att komma fram.
Fina melodiska klarinettfraser blandades med ett Fats Waller-inspirerat pianospel av yppersta märke. Dan ”Gisen” Malmqvist och Bob Stalin i högform. Rytmsektionen denna kväll bestod av Big Band-trummisen Roger Berg och Karl-Åke Kronqvist bas. Kalles kommentar efter spelningen var ”att spela med Roger var som att bara åka med pråmen och spela utan att som brukligt behöva ta ett stort ansvar för att svänget bibehålles”.
Listan över låtar under kvällen kan göras lång. Några nummer fastnade dock i minnet, vad sägs om ”Memories of You”, ”Undecided” och fina” I Can`t Give You Anything But Love”. ”Undecided” fick vid skivinspelningen ingen titel utan namnet blev som vid alla provisorier kvar även på skivetiketten och har även idag kvar sitt namn.
”Dinah” spelades i Ass-dur för den intresserade. Tonartsoberoende Roger Berg la här ut en bombmatta av rytmiskt drivet trumspel som övriga musiker inte kunde ta miste på. Bara att hänga på. Bobs småprat mellan låtarna var precis lagom långt, informativt och lite kåserande.
Dennis Johnsson, kvällen till ära utrustad med sin Levingitarr, fyllde fint upp tillsammans med pianot mera rytmiska spel tillsammans med Bengt Ahlcronas som vanligt läckra vibrafonspel. Tillsammans skapades en fin harmonisk bas för övriga musiker.
I ”After you’ve gone” fick Ulf Darinder möjlighet att sträcka ut med sin trombon. Ulf som mera sågs med sin kornett tidigare har nu tagit trombonen till sitt hjärta och levererade med dess hjälp fina melodiska solon som snyggt kompletterade övrigas insatser.
Leif Bluncks trumpet låg hela tiden på topp och visade vägen. Det är roligt att se honom på denna breddgraden igen. Leif tillbringar ju stor del av sin tid i Spanien. Det märktes att han trivdes väl med sina musikaliska lekkamrater.
Bland kvällens sista låtar märktes ”Sweet Sue” där Leif med sitt breda kunnande passade på att citera en av dom mera kända bebopklassikerna i sitt solo. Verkligt kul.
Anna-Mia Barwe infanns lite senare på kvällen och medverkade i ett antal nummer. Alltid säker, i rytm och frasering och med fin publikkontakt.
Tuppen denna kväll var överfull av gäster. Jazzen är definitivt inte död utan lever vidare. Många uppskattande kommentarer efter spelningen bevisade detta.
En härlig kväll, när får vi höra Favoritkapellet igen? Snart hoppas jag. I kapellet spelade:
Dan ”Gisen” Malmquist, klarinett
Leif Blunck, trumpet
Karl-Åke Kronqvist, kontrabas
Dennis Johnsson, gitarr
Bengt Ahlcrona, vibrafon
Ulf Darinder, trombon
Roger Berg, trummor
Bob Stalin, piano, kapellmästare
Anna-Mia Barwe, sång

Text: OLOF KARLÉN
Bilder: PETER KASTENSSON

Starka tjejer på Malmöfestivalen!

Så är Malmöfestivalen över för i år. Det finns folk som blir lyckliga då. Det blir inte jag även om jag fortfarande har svårt att förlika mig med olyckan Pella Ström, åldersfascisten och festivalgeneralskan, som körde bort Hot House’ Jazztält.

Nåväl, Malmö JazzHouse och Swingtältet finns ju kvar, men jag undrar hur länge till Lillemor Johnsson och hennes medarbetare orkar fortsätta. Ekonomiskt är det inte längre något självspelande piano, kommunen suger ut mer och mer i hyra och kostnader för tälten.
Nu får man sätta sin lit till att orkestrar och band håller nere sina gager till ett minimum och knappt det. Såvida man inte tillhör ”dom stora” som kommer utifrån och som får vara med på Stortorget, då finns det pengar…
Nåväl, jag har fått uppleva en del  fina framträdanden i Swingtältet.  Bland annat av DeFranco Legacy med bland annat Sven-Erik ”Svempe” Lundeqvist, Måns Persson och Mattias Carlson i högform. Dom fick en strålande recension i Sydsvenskan av Alexander Agrell. Tisdag och torsdag andra veckan var det några av sta’ns finaste kvinnliga sångerskor plus Roger Berg Big Band i tre olika scenvarianter.

Rogers Sisters låg
Roger’s Sisters framträdde på tisdagen med Roger Berg Swing Explosion, sextetten som backade upp Katarina Elmberg, Sandra Marielle Hansson-Cehic och Dorota Berg. Den här tjejtrion är enormt säker i sina framträdanden, vare sig det sker var för sig eller i trion à la Andrew Sisters, här med bl a Oh Johnny och Blueberry Hill.
Man kom tillbaka på torsdagen tillsammans med bigbandet efter att en annan tjejtrio – som faktiskt inledde sitt samarbete hos Roger Berg – nämligen Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Miriam Ekespong.

Sway 2 festival lågDen trion kallar sig Miss Sway och framträdde med Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas och Pelle ”Trazan” Jonasson trummor. Jag missade tyvärr första set men Basin Street Blues och Alexander Ragtime Band inledde efter pausen satt direkt hos mig. Jag ska inte ta upp tiden och utrymmet med att räkna upp allt vad man bjöd på men Sara Ahlcronas visslingar i Pennies From Heaven satt som en smäck.

Sisters festival 2017 låg
Det fanns en del som menade att Sara, Anna Pauline och Miriam inte gick att ersätta när man lämnade Roger Berg Big Band. Men allt har sin tid och storhet och Katarina, Sandra och Dorota har verkligen utvecklats samtidigt som den tidigare trion tillsammans och var och en för sig gått vidare i det musikaliska livet på ett fint sätt. Och varför måste man för övrigt jämföra?!

Samuelsson R3B Festival 2017 låg
Roger Berg Big Band såg en del för mig nya ansikten bakom orkesterpultarna. Jag borde inte förvånas över hur excellent samspelet låter, det är ju i och för sig proffs det handlar om. Men när Mikael Samuelsson överraskande (för alla utom Roger Berg) dyker upp och man sätter Hello Dolly och Charles Trenets La Mer med svenska texter tillsammans med Samuelsson, då är det suveränt.
Mikael Samuelsson fick sitt stora genombrott när han hade titelrollen i Fantomen På Operan som spelades på Oscars i Stockholm under en rekordlång period, 1985-91, då jag såg den. Låtarna nu tillhör väl inte direkt bigbandets vanliga repertoar, men som det satt! Samtidigt som ett monsunregn smattrade mot det fullsatta tältet.

Sandra Festivalen 2017 låg
Jackie Wilsons
Reet Petite tillhör väl inte heller swing-genren direkt, men herregud vilket utspel vi får från Sandra i den här låten som var en megahit för några år sedan. Och vad glad man blir!
Honeysuckle Rose och Opus One med Dorota, Marilyn Monroes I Wanna Be Loved By You (‘Boop-Boop-a-Doop Girl) från Billy Wilders succéfilm Some Like It Hot gjordes full rättvisa av Katarina och tillsammans bjöd man oss på Mr Sandman, Oh Johnny, Choo Choo Baby och en av kvällens upplagor av Sing, Sing, Sing. Utan trumsolot. Det kom mot slutet och som vanligt då stående ovationer för Roger Berg.
… och för hela bandet och tjejerna förstås. Jag ska inte glömma att bandet och Roger gav en hyllning till nyligen bortgångne trumpetaren och arrangören Hans ”Cooling” Carling i Duke Ellingtons KoKo.
R3B Festival 2017 lågBilder: PETER KASTENSSON

 

Vivian och Ella byggde musik av glädje!

”Musik skall byggas utav glädje
av glädje bygger man musik.
Musik, det får ni ändå medge
gör glädjen ännu mera glädjerik.”

Den här sången av Björn Barlach och nyligen bortgångne glädjespridaren Åke Cato har gjorts känd av min ”tvillingsyster” Lill Lindfors. Vi är båda födda 12 maj 1940.
Jag kom att tänka på strofen sedan jag på allmänt misshumör med en evigt värkande rygg tagit mig till ett fullsatt Palladium, nu en elegant musikscen mitt i Malmö som drivs av Musik i Syd. Vivian Buczek, en av våra finaste jazzsångerskor, hade bjudit in till ”Ella – 100 år” och samtidigt släppte hon en CD, ”Ella Lives”. Ella Fitzgerald skulle blivit 100 år på dagen 25 april.
Jag studsade kanske inte hem från Palladium, men jag var i alla fall på ett jäkligt gott humör!
Ella Fitzgerald är den betytt allra mest för Vivian Buczek sedan hon av sin pappa fick LP-skivan ”Ella In Berlin” från 1960.

Buczek Trio låg
Vivian Buczek hade samlat kring sig några härliga musiker. Basen var hennes ”eget band” Martin Sjöstedts Trio med förutom Sjöstedt piano, Niklas Fernqvist bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor. På scenen slöt upp efter ett par inledande nummer med Vivian och  trion Mårten Lundgren, trumpet, Carl-Martin Almqvist tenorsax, Fredrik Kronkvist altsax och Ola Åkerman trombon. Vi fick också stifta bekantskap med engelska sångerskan Claire Martin som – skam till sägandes – var en helt ny bekantskap för mig. En mycket angenäm sådan!

Buczek 5 lågBuczek Martin lågVivian Buczek hade generöst nog anförtrott en av Ellas största succéer till Claire Martin, nämligen Mack The Knife och det blev hur bra som helst. Tillsamman sjöng Vivian och Claire bl a som en hyllning till Louis Armstrong Can’t We Be Friends. Med benäget bistånd av Mårten Lundgren med både sång och trumpet. Läckert.
Vivian berättade den smått rörande historien om vänskapen mellan Ella Fitzgerald och Marilyn Monroe då Marilyn fått en klubbägare i Hollywood (?) att engagera Ella trots att hon var svart mot att Marilyn skulle komma varje kväll och sitta på första raden. Efter det engagemanget var Ella välkommen överallt. Till den historien bjöd Vivian på en känslosam tolkning av Tenderly med Mårten på flygelhorn.
Claire Martin och Ola Åkerman svängde till det i A Tisket A Tasket. En av mina favoritlåtar från min tonårstid är Things Ain’t What They Used To Be med violinisten Stuff Smith. Mercer Ellingtons låt var inte sämre med Vivian!
Lady Be Good – förstås! – en av klassikerna där Vivian fick utveckla sin scatsong, ett Nelson Riddle-arrangemang av Jerome Kerns Yesterday (ej att förväxla med Beatles…), extranummer med Vivian och trion i Misty innan alla kom in för att svänga tack och adjö med Cole Porters Silk Stockings.

Ella Fitzgerald och Vivians pappa Bruno som gick bort för två år sedan satt nog på ett moln och gungade tillsammans efter denna härliga födelsedagshyllning till en av jazzens allra största!

LUndgren-BuczekPS 1. I publiken syntes bl a världspianisten Jan Lundgren (Harry Arnold-stipendiat 1994) som berättade att det redan sålts 3.500 biljetter till Jazzfestivalen i Ystad 1-6 augusti, rekord så här tidigt. Lundgren är numera också musikaliskt ansvarig för legendariska Montmartre i Köpenhamn och kan locka med några Ben Websterdagar med bl a danske saxofonisten Jesper Thilo (HAS-stipendiat 2001) den 26 juni-1 juli. Harry Arnold-stipendiaten 2013, pianisten Mattias Nilsson, dök också upp framåt kvällningen, han far och flyger över stora delar av världen med solokonserter. Kommer till Palladium i oktober med bl a sångerskan Sharon Stone.
Dorota-LundgrenJan Lundgren tog bl a ett snack med Dorota Berg som hjälpte Vivian Buczek med försäljningen av den nya CD ”Ella Lives”.

BILDER: PETER KASTENSSON

Portalen i Danmark härligt swingplace för Roger Berg

Har besökt Portalen i Hundige/Greve söder om Köpenhamn för andra gången på kort tid. Än en gång för att uppleva Roger Berg Big Band & Rogers Sisters i denna fantastiska lokal vars like i alla fall inte finns i Malmö med omnejd. Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga.
Portalen lågLugnet före stormen vid soundchecken i Portalen. Snart fylls borden i den fina lokalen. Bild. DOROTA BERG

Så här ser den ut strax innan publiken strömmar till. Det finns även en bakre läktare. Det närmaste i Malmö är väl Victoria-Teatern med sina picknickbord, men om här rymmes gissningsvis 5-600 på golvet så rymmer Victoria väl högst 150.

Caröe-Miriam lågMichael Caröe och Miriam Mandipiva-Mumba.
Bilder: DOROTA BERG

Här står Roger Berg Big Band högt i kurs med sina gäster. Senast var det Rat Pack, i söndags var det danske croonern Michael Caröe som också hade bjudit in gospel- och bluessångerskan Miriam Mandipiva-Mumba. Det blev en härlig och mycket generös swingeftermiddag som man kunde tro utspelade sig i en nattklubbsmiljö i Las Vegas. Enormt duktiga ljus- och ljudtekniker supplerade ljuvligt artisterna på scen!
Första gången jag upplevde Michael Caröe som är ett känt namn i Danmark. Utbildad på Statens Teaterskole, komiker, tidigare programvärd i TV för danska motsvarigheten till ”Så skall det låta”, crooner och mycket mera. Han kan väl i stort sett ”det hele”.
Påminde oss här i samband med ett Top Hat-medley om att Fred Astaires filmpartner Ginger Rogers dansade lika bra som sin moatjé, dessutom gjorde det genom att dansa baklänges. Och i högklackat!
Caröe 2 lågVi svenskar fick oss också lite gliringar av Caröe  gällande olika momsbestämmelser vid konserter och danstillställningar. Billigare ”vid konserter där det dock kunde förekomma spontan dans”… I Portalen inbjöd man till dans genom att första bordsraden närmast scenen hade plockats bort.
Roger Berg och bandet satte takten med Basies Two O’Clock Jump – jo, så heter den version som blev känd genom Harry James band med Buddy Rich – men som påminner om One O’Clock Jump. Som jag faktiskt trodde det var innan jag såg setlistan…
Sisters fick en egen liten avdelning med Katarina Elmberg-Jonssons I Wonna Be Loved By You och Manhattan, Dorota Berg i Honey Suckle Rose och Sandra Marielle Hansen-Cevic i I Just Found Out About Love och en härlig Reet Peteet. Tjejerna kom förstås också på scen tillsammans som svängande Sisters och Roger gör rätt som frikostigt exponerar den svängiga trion!
Caröe inledde flygande med Sinatra! Come Fly With Me, Fly Me To The Moon och Sway och så introducerade han som extra attraktion Miriam Mandipiva-Mumba med How Do You Keep The Music och Beatles Can’t By Me Love.
Jag ska inte göra läsarna avundsjuka med att rabbla upp allt vad som bjöds. En höjdare var när Michael Caröe hyllade tidigt bortgångne Bobby Darin med Mack The Knife. Bobby Darin är den som enligt många – jag är enig – gjort den absolut bästa tolkningen av Kurt Weills låt från Bertolt Brechts Tolvskillingoperan 1928 och belönades med en Grammy Award 1959!
Hawaian War Chant gav Roger tillfälle att visa upp sin briljans bakom trummorna och det blev standing ovations flera gånger när slutet närmade sig med New York, New York med Caröe och så alla på scen i My Way. Big Bandet – ingen nämnd och ingen glömd! – låter ju alltid bra och här ger lokalen också en rättvis uppbackning och ger säkert extra fint spelhumör hos dom professionella musikanterna!

Caraöe 1 lågLjus- och ljudtekniker gör att fantastiskt jobb i Portalen.
Bild: PETER KASTENSSON

Roger kom med den här laguppställningen till Portalen:
Trumpeter: Anders Gustavsson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Christoffer Sjögren, Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Erik Axelsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström kontrabas, Roger Berg trummor, Måns Persson gitarr.
Sisters enligt ovan.

Låt mig avslutningsvis få säga, att det inte är dyrt på Portalen. med sina flera olika barer, varav en på varje sidan av scenen för en sista törstsläckare före konserten och sedan i pausen. 40 danska för 17-18 cl vin (gott dessutom) till exempel!