En höjdare med jazz på Översten

Harry Arnold-sällskapets stipendiater är efterfrågade både är och där. Vid hyllningen ”Frank Sinatra 100 ” nyligen på restaurang Översten i Malmö hade arrangören Jan Sigurd budat in trumpetaren Mårten Lundgren, stipendiat 2006 och basisten Lasse Lundström som fick HAS-stipendiet 2012.
Översten (2)
Eminente Sven Bjerstedt, pianoprofessorn, förstärkte vid den nyrenoverade flygeln och crooner var Hayati Kafe som fick hjälp med sången av Vivian Buczek, Anna Pauline och Jan Sigurds moatjé Anna-Lena Bergelin.
74-årige Hayati Kafe har gjort internationell karriär med Sverige som bas sedan han kom hit 1962. Den som kan sin Svensktoppshistoria kanske minns hans succé med Sån’t (Things) 1968? Han har också showat på Kronprinsen på den tiden den här restaurangen i bottenvåningen var Sveriges största showrestaurang tillsammans med Berns och Hamburger Börs i Stockholm och att han kan sin Frank Sinatra råder det inte några tvivel om. Han har uppträtt med – vågar man påstå – hela den svenska jazzeliten och han brukar vara gäst hos Malmö JazzHouse i deras swingtält under Malmöfestivalen.
Jan ”Sigge” Sigurd, författare, kompositör och artist, man kan väl även kalla honom estradör, kan också sin jazzhistoria. Han hade under flera år ett mycket fint samarbeta med Monica Zetterlund som han också turnerade med under 1990-talet.
Hayati Kafe hade första set som ensam på plan med musikerna och efter Come Fly With Me kom Sinatra-succéerna på rad, även om man av vissa förståeliga skäl inte hann med alla drygt 2000 inspelningar som Frankie Boy gjort…
översten låg
Översten var fullbokad och Vivian Buczeks härliga scatsong, Anna Paulines ballader och Anna-Lena Bergelin som får mig på gott humör bara jag hör och ser henne, drog ner välförtjänt bifall från krögaren Marcus Anderssons fullsatta restauranglokal. Som ägnar sig alldeles utmärkt för jazz i det intima formatet.
– Vi får väl se om vi kan fortsätta nästa år. För att dra runt det fordras det hjälp av jazzpressen i Malmö och det verkar tyvärr inte så lätt, säger Jan Sigurd.
Så rätt han har, ”Sigge”. Malmö är ingen rolig jazzstad numera, det är väl bara Jan Olsson ”Jolson” i Skånskan som håller populärjazzens fana högt. Alexander Agrell på Sydis kan ju sina saker, men han tycks finna störst nöje i att skildra så udda företeelser som möjligt. Fullsatta konsertlokaler roar honom i alla fall inte… Och sedan Christer Borg slutade på Kvällposten finns det ingen där som hört talas om vad jazz är?!

Text och bild: PETER KASTENSSON

Ungdomen i högsätet vid musikaliskt höstmöte

HAS Höstfest Bandet
Höstmöte med Harry Arnold-sällskapet på Annebergsgården. Då bjöds det på musik av bästa märke och det var förstås heller inget fel på de rosastekta ankbrösten som krögarparet serverade.

Årets Stand By-stipendiat Simon Petersson hade satt ihop bandet som underhöll i två set sedan HAS-ordöranden Bo Hirche hälsat välkommen till bords. Underbart med unga musiker som värnar om den här jazzen. Simon med sin bas hade omgett sig med sångerskan Hanna Söderberg, trummisen Olle Dernevik och från Köpenhamn hade pianisten Calle Brickman, ursprungligen Gävle och Charlie Norman-stipendiat redan 1998 som 17-åring – tagit sig.
Hanna Söderberg var en ny bekantskap för mig men Simon har jag förstås upplevt, några gånger med Olle Dernevik, och Calle Brickman hade jag första kontakten med på Charlie Scott’s i Köpenhamn när han spelade med bl a trumpetaren Björn Ingelstam som ju var Stand By-stipendiat 2012.
Vi fick några riktiga klassiker med ungdomarna. Jag nämner September In The Rain, Hoagy Carmichaels The Nearness Of You, Tenderly (känd med bl a Sarah Vaughn och Rosemary Clooney), från My Fair Lady-musikalen On The Street Where You Live och så 100-årshyllning till Frank Sinatra med Just One Of Those Things och I’ve Got You Under My Skin.
Idel, ädel musikadel uppblandat med lite bossarytmer från Hanna och det uppvisades en härlig bredd på musicerandet. Det finns återväxt även inom ”vår” genre av jazzen!
Ulla Neumann
Som vanligt var det full fart på lottförsäljningen och Ulla Neumann lät ingen undslippa lottringen och lika vanligt var det så att undertecknad inte vann något. Men jag hade trevligt ändå och det framgick av bifallet, att det hade alla andra också.

Text: PETER KASTENSSON

HAS Lottdragning
Ordföranden Bo Hirche och kassören Tommy Nilsson förrättade dragning i lotteriet tillsammans med Simon Petersson och hans band.
Höstmöte 1 låg

God mat och fin musik, vad kan man mera begära?!

Höstmöte Simon P låg
Stand By-stipendiaten Simon Petersson med sin bas och sina medmusikanter Calle Brickman, Olle Dernevik och Hanna Söderberg.
Höstmöte Brickman
Höstmöte Olle Dernevik låg
Höstmöte Hanna Söderberg låg

Bilder: RAGNVALD DAHLSTRÖM

 

Två HAS-stipendiater på Victoriateatern

Swing Society
Två tidigare Harry Arnold-stipendiater underhöll i Malmö nyligen. Ulf Johansson Werre och Sara Ahlcrona var tillsammans med Victoriateaterns scen.

Det en konsert som arrangerades av jazzföreningen Hot House, Swedish Swing Society med gäster. Något av de bästa jag upplevt på länge.
Swedish Swing Society är en trio herrar som består av Ulf Johansson Werre som dubblerar på piano och trombon förutom sång, Antti Sarpila klarinett och Björn Sjödin trummor. En trio som väl kan sin Benny Goodman och som tidigare tillsammans med ny bortgångne vibrafonisten Lars Erstrand (Harry Arnold-stipendiat 2000) inte stod Goodmans legendariska kvartett med Lionel Hampton, Teddy Wilson och Gene Krupa efter. Inte mycket i alla fall…
Trion inledde med China Boy som direkt tog andan ur picknickgästerna vid sina fulldukade bord, här blev det swing, swing, swing av högsta potens som satte agendan för resten av kvällen.
På Victoria hade man också bjudit in Malmö egen Lars Erstrand (eller Lionel Hampton) Bengt Ahlcrona med sin vibrafon. Sweet Sue stänkte av spelglädje från kvartetten och inte minst Björn Sjödin vid trummorna förtjuste den nästan fullbokade lokalen, han visar verkligen med hela sin kropp hur roligt han tycker det är.
Finske klarinettvirtuosen Antti Sarpila som turnerat flitigt i USA och vid flera tillfällen spelat i Carnegie Hall, bl a i ”Tribute To Benny Goodman” avlöste Ulf Johansson Werre när Ulf plockade fram trombonen och man bjöd på en av mina favoritlåtar, hårdsvängande Running Wild bl a.
Ulf Johansson Werre är en – minst sagt – allätare inom jazzmusiken, utbildad i både USA och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Har spelat med alla stora jazznamn i Sverige från att vara solist till storband. Inget är denne skicklige musikant främmande. Dessutom lyser en aura av humor runt honom.
Hans uppfattning om hur bluesen och countrymusiken egentligen uppstod från samerna är obetalbar. I Fats Dominos Blueberry Hill bevisar han hur det hela egentligen har sin grund när han plötsligt börjar jojka! Oerhört skickligt och skrattsalvorna dundrade. Aldrig har man väl haft så ROLIGT på en jazzkonsert!
Swing S 2
Efter som Bengt Ahlcronas dotter Sara befann sig bland publiken så var hon inte svår att locka upp på scenen och så befann sig plötsligt två Harry Arnold-stipendiater tillsammans – Ulf Johansson Werre fick det prestigemässigt fina priset redan 1995 och Sara Ahlcrona 1999.
Jag ska inte trötta med att rabbla upp allt vad som bjöds den här fina kvällen, men kan ju nämna att Tiger Rag inte exekverades på trombon som väl Kid Ory har gjort känd på utan med Sarpilas klarinett. Och Shine. Och Sweet Georgia Brown, och Lena The Queen Of Palesteene och…
En fullödig kväll på anrika Victoriateatern, så ytterligt väl lämpad för picknick i glada vänners lag.

Text och bild: PETER KASTENSSON

Amiralens Storband åter på Johannamuseet

Hela BandetÅr 2010 Arrangerade Johanna Museet en av de intressantaste utställningarna jag upplevt där. Det var Harry Arnoldsällskapet som kontaktats för en minnesutställning om Harry Arnold.

 Detta var starten till ett samarbete med Amiralens Storband som tills idag inneburit totalt 17 konserter på museet. De två senaste den 15 och 16 september i år. För att fortsätta med historiken till konserterna så fick jag veta av Johanna-museets Bengt Almkvist, att när denna utställning planerades så blev han tipsad av Raggen Dahlström i Harry Arnoldsällskapet att man samarbetade med ett perfekt storband för detta ändamål. Jag kommer själv ihåg att jag tog kontakt med Bengt A. för att berätta om Amiralens Storband. ”Detta är redan klart” sa Bengt och på den vägen är det.
Anders Å o Petri

Än en gång så var det fullt hus på båda föreställningarna, för det är det alltid. Om det är Johannamuseets goda räkmackor eller bandet som lockar kan vara tveksamt men jublet efter konserterna kan man inte ta fel på, man gillar även bandet…
Som vanligt startade konserten med CD inspelningen. Detta fungerar inte alltid. Om det är trångt och besvärligt för musikerna att inta sina platser blir det en normal start på konserterna. Bandet startar alltid med ”Stand By” och slutar även med denna, då i en kort version.

Två avdelningar
Som vanligt var konserten uppdelad i två avdelningar. Första avdelningen med Harry Arnold musik, antingen Harry Arnolds egna låtar eller låtar arrangerade av Harry. I andra avdelningen fick vi i huvudsak njuta av Frank Sinatra och Count Basie.  
Beträffande Harry Arnold-avdelningen så hade bandet dammat av några riktiga godbitar och det kändes härligt att få uppleva nygamla arrangemang.
Vi kunde lyssna till ”April In Paris” i ett annorlunda arr. En låt som jag minns att Chris Dane (känd storbandsvokalist på den gamla goda tiden) framförde i radion på 50-talet med Radiobandet. Nu var det vår egen Petri Soikkeli som svarade för det vokala och idag är det få storbandsvokalister i landet som når upp till Petris klass enligt min egen uppfattning.
Bengt Håkansson
Vi fick även lyssna till ett antal fina solon. Vår tenorsaxofonist Bengt Håkansson svarade för ett av kvällens många instrument solon i ”Laura” efter filmen med samma namn.
Bertil Palm
svarade för flera trumpetsolon och jag vill speciellt nämna Neal HeftisLil´ Darlin´” i ett underbart arrangemang av Amiralenbandets förste ledare Stig Frölander. Samtliga musiker i saxsektionen fick visa upp sig (Sigge Goldmann, Björn Helander, Per Nordling, Bengt Håkansson och Sven-Ola Dahlström). I trombonsektionen svarade Olle Tull och Gert Andersson för några fina solon och i trumpetsektionen Bertil Palm som ovan nämnts.

Harry-låtar att minnas
För att återvända till Harry Arnoldavdelningen så minns jag bl.a.: ”Forever Stoned” (Alltid Stupfull – Jan Olssons/Jolsons egen översättning) komponerad av Carl-Erik Lindgren och arrangerad av Harry Arnold. Från filmen Pyjamasleken har man hämtat ”Hey There” och givetvis så fanns ”The Midnight Sun Never Sets” också på programmet, med Anders Åhlin som solist. Anders framförande av denna Quincy Jones klassiker kan inte framföras bättre enligt många lyssnare. Även låtar som “The Coffee Song, Don´t Blame Me, Sunday, Chicago, This Can´t Be Love” (alla arrangerade av Harry Arnold) svepte förbi.
Beträffande den andra avdelningen så fanns även här en rad avdammade godbitar. ”For Once In My Life, Easy Money, Come Fly With Me, It Had To Be You”. Kan Van MorrissonsMoon Dance” göras bättre frågar man sig när bandet och Petri är rejält uppvärmda och med en lekande Stefan Hansson på sitt el-piano, nu med hammondorgel sound.
Avslutningsvis vill jag också nämna Jan Olsson (Jolson) som väver ihop konserten som bara han kan, och som ger publiken många intressanta fakta om allt ifrån Harry Arnold till Frank Sinatra.

Text & foto: KENNETH SVENSSON

…och fullt hus även på Hot HouseAmiralen Hot House 

Amiralens Storband lockade inte oväntat även fullt hus på Hot House, när bandet – faktiskt – för första gången gästade denna 60-åriga jazzklubb i Malmö på Tuppen.

Det var lång kö vid insläppet och lokalen var absolut knökad när Anders Åhlin höjde sin obefintliga taktpinne och Stand By som traditionen bjuder inledde kvällen. Tre avdelningar under kvällen, den första ett rent Harry Arnold-set med enbart lyssnande auditorium som också fick sig till liv en kåserande Jan Olsson, Jolson, Skånska Dagbladets eminente jazzskribent, som ju verkligen kan sin Harry Arnold.

Text och bild: PETER KASTENSSON

Magisk afton i Pildammarna

Roger Berg motljus Pikdamm

En magisk afton. Det var det säkert på Swedbank Stadion när MFF överraskande (?) betvingade Salzburg. Absolut var det också så samma kväll hos grannen Pildammsteatern, denna sköna amfiteater där Malmö Sommarscen varje sommar bjuder på gratisunderhållning. Denna afton var det i regi Harry Arnold-sällskapet som hade sin traditionella stipendieutdelning.

För första gången med Roger Berg Big Band (R3B) och det är absolut ingen nervärdering av Amiralens Storband (ASB) – som tidigare under dessa kvällar stått för musiken i Harry Arnolds anda – när jag påstår att det här blev en nytändning. R3B består ändå av 17 proffsmusiker plus tre ”Rogers Sisters” och dessutom hade Roger Berg letat fram några Harry Arnold-arrangemang vi inte tidigare hört i Pildammarna!
Pildam 5 august 2015 Roger Berg trummorlåg
Självfallet inleddes konserten med Harry Arnolds signatur Stand By. Dock inte som tidigare med att bandet marscherade in till CD-musik och efter 58 sekunder tog över låten live. Det här är Amiralens grej.
Publikgensvaret var överväldigande. Malmö Sommarscens förträffliga personal som tar hand om oss fick sätta upp skyltar med ”Fullsatt”, vilket innebär nästan 3.000 personer. Det blev stort jubel när Roger Berg slog an takten med en smäll på trummorna i Stand By! Som direkt följdes av ett Harry-arrangemang av Crazy Rythm med solo på tenorsax av Fredrik Stenberg och Niels Odin.
Man hann med 15 nummer man hann med på de fem kvartar som så att säga står till förfogande. Det fanns inga döda punkter när Roger Berg med humoristiska inslag presenterade låtarna och stipendiaterna.

Pildam 5 august 2015 Slåttenäslåg
Harry Arnold-stipendiaten Jan Slottenäs, som gjort en jätteinsats för storbandsmusiken i landet med bl a sin licensierade Glenn Miller Orchestra, fick sitt diplom och stipendium av Anna Novacic som är chef för Malmö Sommarscen. Han spelade All Of Me och Too Little Time efter Millers Moonlight Serenade (förstås) och fick lufta sångstrupen i When You’re Smiling.
Pildam 5 august 2015 Simon P close
Det ungdomliga Stand By-stipendiet fick Simon Petersson från Harry Arnold-sällskapets ordförande Bo Hirche och med storbandet bjöd Simon på Cute och en duett Blues In The Closet tillsammans med bandets Lasse Lundström (stipendiat 2012). Då gjorde det amerikanska namnet på kontrabas, doublebass, verkligen skäl för namnet. Lysande!
Jag nämnde ”Rogers Sisters det vill säga Katarina Elmberg, Sandra Marielle och Dorota Berg, som verkligen fick publiken att tända till i Shoo Shoo Baby och Bei Mir Bist Du Schein.
Glädjande var att Roger Berg, som nämnts, hittat fram Harry Arnold-arr som inte hörts så ofta. Originalarret av Brief Encounter för Arne Domnérus och Rolf Bäckman framfördes av Håkan Caesar och Jalle Hoffman och Forever Stoned tillhör inte de mest spelade.
Efter Cuban Trombones gav Roger Berg – förstås – också publiken vad den väntat på, det vill säga ett rykande trumsolo i Sing Sing Sing! Då dök några härliga Lindy Hop-dansare upp framför bandet och då bröts jubelvallen innan det avslutades med Glenn Millerbandets legadariska American Patrol som extranummer.

Pildam 5 august 2015 Roger Berglåg
Vi ska förstås nämna bandets laguppställning:
Trumpetsektionen: Anders Gustavsson, Niklas Fredin, Lars Söberg, Patrik Ekdahl
Trombonsektionen: Christoffer Sjögren, Rolf Mandix, Daniel Clemmensen, Erik Axelsson
Saxsektionen: Håkan Caesar, Jalle Hoffman, Fredrik Stenberg, Niels Oldin, Ed Epstein
Kompet: Mats Nilsson piano, Måns Persson gitarr, Lasse Lundström kontrabas och Roger Berg trummor.
En kväll att minnas var det förvisso!

Text: PETER KASTENSSON

Pildam 5 august 2015 Slåttenäs prislåg
Ordföranden Bo Hirche delade ut stipendierna till Jan Slottenäs tillsammans med Anna Novacic och till Simon Petersson.
Pildam 5 august 2015 Hirche-Simon låg

Pildam 5 august 2015 dansarelåg
Framför scenen dök plötslig några Lindy Hop-dansare upp under Roger Bergs bejublade Sing, Sing, Sing. Bakom scenen dansade ”Roger Sisters” Katarina Elmberg, Sandra Marielle och Dorota Berg med Bergs dotter.
Pildam 5 august 2015 Rogers Sisters backstagelåg

Bilder från kvällen: RAGNVALD DAHLSTRÖM

ASB och Z blir bara bättre!

 ”Kenneth, kan det bli bättre”? Dessa ord har jag haft klingande i mina öron sedan ett år tillbaka. Det var Peter Kastensson som sa detta efter förra konserten med Amiralens Storband och Z-Big Band och Viktoria Tolstoy och Nisse Landgren som gästsolister.

Vad säger man idag då efter årets konsert? Jo, det kunde nog bli ännu bättre, fast Birgitta Nilsson från HAS tog ner mig på jorden och sa, den senaste konserten är alltid den bästa.
Nåväl ännu en stor succé för Harry Arnoldsällskapet och deras proffsiga sätt att arrangera galor. Nu fick vi också bekanta oss med en av landets populäraste trumpetare, Magnus Johansson.
Förväntningarna på Magnus var med all rätt mycket höga och Magnus gjorde ingen besviken. Magnus knep kvällens största applåder när han svarade för ledmotivet i filmen Gudfadern (Nino Rota) och kort därefter en lika underbar insats med Maria från West Side Story (Leonard Bernstein). (Beträffande Gudfadern så är ledmotivet till filmen framröstad som världens sjätte bästa filmmelodi). Amiralens Storband svarade för kompet i Gudfadern och Z-bandet i Maria, båda banden på ett ypperligt sätt.
För att börja från början så inleddes konserten med Harry Arnolds Stand By i CD-entré, precis som vi vant oss vid när Amiralens Storband konserterar.
D.v.s. Stand By utan musikerna på plats.
De kommer in och strax också orkesterledarna Anders Åhlin och Martin Lavröd, som slår in båda banden samtidigt och därefter så brakade det loss för Kung och Fosterland. WOW. Tänk om Harry levt idag och fått höra denna fantastiska inledning på en konsert Då hade han säkert blivit både stolt och imponerad.

Landgren + band
Nisse Landgren för tredje året

För tredje året i följd så fanns även Nisse Landgren på plats, vilket alltid borgar för succé. Nisse är superproffs i allt han företar sig på scenen. Nisses framträdande med Z-bandet i Dorseys klassiska signaturmelodi I´m Getting Sentimental Over You skulle jag kunna lyssna på hur många gånger som helst och gärna då med Nisse och Z-bandet. Nisse och Amiralenbandet fick vi bl.a. njuta av i två nummer i följd, My Romance och That Old Black Magic.
Årets konsert blev lite annorlunda jämfört med de två tidigare. Magnus Johansson är en mycket mångsidig trumpetare och framförde sin egen hit I Love Europe, som Christer Sjögren haft stor framgång med. Fast Magnus ville att den skulle heta ”I love Euro”, vilket vi i salongen upplevde som ett skämt, fast det kanske inte det var. Att sedan båda gästerna hade en hel del hyss och kul för sig bidrog också till kvällens många höjdpunkter. Som t.e.x. när Magnus uppenbarade sig med en röd trumpet. Varpå Nisse kontrade med att byta sin välkända röda Yamaha trombon till en Gold trombon. Populära I Love Europe drog också ner några av kvällens största applåder och det kändes också positivt för med Magnus låtar blev det lite nytänkande, d.v.s. inte bara normala jazz och swing i repertoaren. Så blev det lite blues också. Povel Ramel-klassikern Gräsänklings Blues med båda banden och härliga gitarrsolon med Lasse Lantz (Amiralenbandet) och Gregor Fridh (Z-bandet). Men även Harry Arnold-klassikern Kinda Blues stod på programmet med båda banden med Nisse och Magnus som solister.
Jag skulle gärna räkna upp kvällens alla 20 låtar men detta blir nog för tjatigt, därför har jag bara valt ut några av många godbitar. En låt som jag ändå vill nämna var I En Klosterträdgård med Z-bandet och Magnus. Här fanns ytterligare en solist, dvs. en näktergal som uppfördes av kvällens ”visselblåsare”, kvällens presentatör Jan Olsson (Jolson) som även har andra talanger än vad man tidigare känt till.
Vi får inte glömma bandens egna vokalister d.v.s. Amiralenbandets Christina Nordstrand och Petri Soikkeli och Z-bandets Staffan Sjöholm som skämt bort oss genom åren. Utrymmet för dem var förståeligt nog begränsat men de svarade för som vanligt för några fina låtar. Christina bl.a för Gröna Små Äpplen i ett sprillans nytt arrangeamng för Storband av Roine Johansson (Roine har också arrangerat en av Petris låtar The More I See You). Staffans Pennies From Heaven och Petris för All I Need IsThe Girl satt också som smäck. Då skall man veta att både Nisse och Magnus svarade även för en hel del vokala inslag.
I kvällens oförglömliga extranummer Route 66 gav hela ensemblen allt, vilket gav oss alla i publiken en extrakick efter en 2,5 timmes konsert.

”Kan det bli bättre?”
Jo, det kunde det och då säger jag inte detta med automatik. Varför blev då konserten ännu bättre än tidigare? Jo, banden har nu framträtt tre gånger tillsammans (liksom många repor) och känner varandra allt bättre och bättre. Anders Åhlin och Martin Lavröd har utvecklats till ett fint radarpar. Med Magnus Johanssons entré i gänget så har så når musiken nya vyer och Magnus Göteborgshumor gillar vi.

KOnsert solister ”Visselblåsaren” Jolson med gästsolisterna Magnus Johansson och Nisse Landgren.

Text och foto: KENNETH SVENSSON­