Härlig bok om Östen Warnerbring

Östen

Östen Warnerbring, sångare, showman och jazzmusiker under drygt 50 år. Gick bort i en hjärtinfarkt på Gran Canaria 2006. En nyutkommer bok av Christer Borg, legendarisk nöjesjournalist på Kvällsposten, skildrar Östens liv och leverne, ”Östen med rösten – sångare, musikant och underhållare”. Cirka 300 sidor av svensk musik- och nöjeshistoria. Utgiven av Jeanette Rosengren på Kira Förlag i Malmö. En härlig bok.

Borg-AnitaFörfattaren Christer Borg vid boksläppet på Översten tillsammans med Östen Warnerbrings första hustru Anita Warnerbring (80+, tro’t den som vill!) som tillsammans med gemensamma barnen Lena-Maria, Jonas och Niklas varit Borg till stor hjälp genom att ställa alla klippböcker till hans förfogande. Foto: PETER KASTENSSON

Östen Warnerbring var en mycket god vän. Alltsedan jag träffade honom för första gången på skoldanserna i Malmö på 50-talet, en nyårsspelning på Savoy i Malmö och senare i livet genom vårt gemensamma intresse för travsporten. Östen var hästägare, uppfödare och hade stor kunskap om travhästarnas blodslinjer. Hade en gård uppe vid Kullaberg med hästar tillsammans med hustru Anita som också blev en god vän. När han gifte om sig med Kerstin hade man gemensam uppfödning nere på Vellinge ängar vid Foteviken.

Vad många kanske inte känner till var hans rötter från jazzmusiken på 50-talet. Fjärran från ”Tyrolerhatten” som han med åren kom att hata intensivt. Skoldanserna på främst Latinskolan blev smått legendariska. Östen med sitt band spelade swing så hela gymnastiksalen gungade. Jo, det var swingmusik, långt före discomusikens tid. Vi skolungar hade klass på den tiden… Hängande i ribbstolarna, ibland sittande på varandra axlar fick Östen med sin klarinett och tenorsax och hans musiker alla att sjunga med i ”Hej, ba be ribba” som man försvenskat det till. Jag kan garantera att det svängde.

skor
Östen Warnerbrings skor tillsammans med Git Gays och Leif Uvemarks vid Åsa Maria Bengtssons konstverk som hyllade stora Malmöartister på Davidshallsbron i Malmö, ”Way To Go”. Foto: PETER KASTENSSON

Han spelade med Sigge Wassbergs orkester på Arena i Malmö – som någon i min ålderskategori nog kommer ihåg.  Dansebanan i trä som låg där Kronprinsen finns nu och som brann ner i en våldsam brand. I den här orkestern ingick också Sven ”Skägget” Bergcrantz. Just det, pappa till fine trumpetaren Anders Bergcrantz. I Orkesterjournalen skrev man: ”I Wassbergs band händer det då och då att man ger sig i kast med de senaste rönen på det musikaliska uttryckssättets område. Vid sådana tillfällen tillhör den dominerande solistprofilen hälsingborgaren (?) saxofonisten, modernisten, vokalisten Östen Warnerbring.”
Innan Arenatiden spelade han med Gösta Tönnes band i Helsingborg där man varvade modern jazz med tango för att blidka Tönne, som mestadels ägnade sig åt att vara krögare.
På den här tiden var det den moderna ”coola” jazzen som fångat Östen. Christer Borg berättar en episod från en jamsession med Lars Gullin på dansstället Solhagen i Malmö som Östen själv berättat om: ”Vi jammade ute på herrtoaletten vid den så kallade ’pisserännan’. Där var nämligen den bästa akustiken`”.
Östen Warnerbring arbetade som expedit hos Anderssons Musikhandel på Södra Förstadsgatan, reklamskylten har fått hänga kvar på fasaden som lite Malmöhistoria. En dag hörde Arne Domnérus av sig från Stockholm och ville ha upp Östen till sin orkester på legendariska Nalen, utan tvekan landets absolut bästa jazzorkester. Med musiker som nyligen bortgångne Bengt-Arne Wallin, Gunnar Svensson och Egil Johansen.
Det blev en kortvarig sejour. Östen kunde nämligen inte läsa noter. Det var inte lätt att ersätta ett namn som Lasse Gullin, speciellt som han då måste ta sig an barytonsaxen i stället för altsaxen och klarinetten…
Men tidningen Estrad gav honom i en skivinspelning med Dompans band en god recension som Christer Borg citerar i boken. Östen sjöng i Basin Street Blues och var med i ett instrumentalt nummer, Walkin Feet´- ”Han gör ett ganska gott jobb och får han fila på detaljer i uttal och röstbehandling så bör han bli vårt nästa stora namn i facket.”

Östen-Wild Bill högÖsten Warnerbring var programledare för TV-långköraren från 1972 ”I morron är det lördag” som sändes från restaurang Bolaget Stockholm. Men också för en TV-satsning som gjordes från Swing Inn i Malmö, varifrån bilden är hämtad. Trumpetaren är en legendarisk New Orleansmusiker, Wild Bill Davison. Till höger en ung version av artikelförfattaren.

Och stor blev han, Öster Warnerbring. Många kallade honom för en svensk Sammy Davis Jr som entertainer. Själv kallade han sig på skånska för Anton Tajner!
Jag är inte rätt man att göra en recension av boken. Jag är alltför färgad av min mångåriga vänskap med Östen Warnerbring och vän och tidigare arbetskollega till Christer Borg. Men kort sagt – jag verkligen tycker om boken. Som speglar ett stort stycke svensk jazz- och nöjeshistoria. Det ryktas också om att Christer Borg ska ge sig i kast med en bok om Kronprinsen, det tyvärr saligen avsomnade nöjestemplet i Malmö, där Östen Warnerbring hade några av sina största showsuccéer.

Till slut något helt annat. Östen Warnerbring gillade att skriva limerickar. Den här är hans favorit:
”En tjusig madam från Tajskent
vars man råkat bli impotent
Hon sa när hon vakna
och allting slakna
Nu ringer jag Skånska Cement”

Så var också Östen Warnerbring.

Text: PETER KASTENSSON

 

Kul länk med vår hedersmedlem Quincy Jones

IMG_20160120_0001

En av jazzens största, god vän med Harry Arnold på sin tid, är Quincy Jones. Han  blev 2012 vald som ständig hedersmedlem i Harry Arnold-sällskapet när han besökte Ystad Jazzfestival 2012, presenterades hedersbetygelsen (bilden ovan) av Anne Lundberg. Han besökte nyligen CBS ”The Late Show” från New York med Stephen Colbert.
Det blev en underhållande stund när Quincy Jones hellre ville tala om sitt  genom fadern ”kriminella förflutna” än om hur han kom in i jazzen. Kolla här (skippa annonsen som inleder):

Quincy Jones i The Late Night Show

Tack till danske trummisen Niclas Bardeleben som skickade länken.

Så Ska Det Låta med två stipendiater

Inte ofta som det förekommer Harry Arnold-stipendiater i det populära TV-programmet Så Ska Det Låta med Calle Moraeus som programledare. Möjligen har det förekommit någon gång, men säkert inte med två stipendiater i samma program.

Det hände den här lördagen. Då medverkade nämligen Nisse Landgren, mannen med den röda trombonen, och jazzsångerskan från Limhamn, Viktoria Tolstoy. Nisse Landgren som fick stipendiet 2009, tävlade i det ena laget med Sarah Dawn Finer, och Viktoria Tolstoy, stipendiat 2011, som tävlade tillsammans med Kristin Amparo.
Inte direkt ett av mina favoritprogram och sällan sett senare år, men här lockades jag till det. Och visst, det blev musikaliskt i alla fall något annorlunda och musik med lite jazzstuk då och då. Vi fick se och höra Nisse Landgren i en oerhört svängig Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger från Disneyfilmen Djungelboken med Landgren och Dawn Finer. Men också en fin tolkning av Ove The Rainbow med Viktoria Tolstoy.
Dessutom en ”fraternisering” mellan lagen i en avslutande James Brown-klassiker (var det I Feel Good?) med Nisse Landgren och Viktoria Tolstoy, som ju har uppträtt mycket tillsammans, bland annat i Harry Arnolds-konserter i Pildammarna och på Konserthuset i Malmö.
Lag Landgren vann matchen i TV stort om någon undrar, men det är – tycker jag – rätt ointressant.

Text: PETER KASTENSSON

Klippkort över Atlanten för Stand By-stipendiaten Björn Ingelstam

Stand By-stipendiaten 2012, Björn Ingelstam, har väl närmast klippkort över Atlanten mellan Köpenhamn och New York. Han har avslutat sina studier men har nu ett arbetsvisa som gör att han kan försörja sig i alla fall måttligt i USA.

Björn Charlies låg4
Björn var hemma under julen och åker på söndag tillbaka till New York för ytterligare en sejour på diverse spelställen. ”Hemma” kan väl lika mycket sägas vara Köpenhamn som Helsingborgstrakten och självfallet är möjligheterna till att hitta spelningar större i Köpenhamn. Men han har i alla fall hunnit med en spelning i Gustaf Adolfskyrkan i Helsingborg som gärna släpper in jazzen.
Jag tog tåget till Köpenhamn och där är han något av ”hustrumpetare” hos Charlie Scotts på Skindergade när han är hemma. Björn Ingelstam Quartett ”under trappen” med svenske Köpenhamnsbon Calle Brickman piano, Matthias Petri bas, och Andreas Svendsen på trummorna. Andreas Svendsen är en av flera unga jazztrummisar i Köpenhamn som utvecklats väldeliga, det var ett tag sedan jag hörde honom senast. Han har redan återvänt till New York för sista terminen på Manhattan School of Music.
Oerhört begåvade Calle Brickman kunde vi höra vid höstmötet med Harry Arnold-sällskapet på Annebergsgården, en ung Gävlekille som fick Charlie Norman-stipendiet redan som 17-åring och nu försörjer han sig på sin musik i Köpenhamn. Matthias Petri har också varit över i New York.
Björn Ingelstam har inte oväntat tagit åt sig en del modernare influenser, men antingen han spelar Herbie Hancock, Duke Ellington eller Louis Armstrong, så är det en fröjd att lyssna till honom. Han återvänder hela tiden till sina rötter som finns i New Orleansjazzen. Det kan man inte ta fel på och det gillar jag. Han borde kunna ha en framtid i USA där möjligheterna är större men konkurrensen också är tuffare.
Improvisationen är framträdande för den här kvartetten. Som kanske gjorde ett av sina första framträdanden tillsammans, möjligheten till att repa är ju inte speciellt stor med musiker spridda på båda sidor av Atlanten. Björn angav vad som skulle spelas, någon spellista existerade inte. Och så gjorde man det. Det svängde härligt i den trånga lokalen under trappan på första våningen hos Charlie Scotts och Björn gav många bevis på sin sångförmåga också med bl a scat i Sweet Georgia Brown – var det väl? Jag hade glömt min penna och bara satt och njöt.
Nu dröjer det några månader innan Björn återvänder till Köpenhamn och Sverige och sommarens många jazzfestivaler, som åtminstone i Danmark är ymnigt förekommande där man har en annan känsla för den klassiska jazzen.

Text och foto: PETER KASTENSSON