Harry Arnold-stipendiater i swingfest på Hot House

Niklas trumpet trumpet

Det har varit ett par utsökta swingkvällar hos Föreningen Hot House på Tuppen. Men frågan är väl om något slår fredagen nyligen när Harry Arnold-stipendiaten Niklas Fredin med Swing & Sweet gästade föreningen som egentligen enligt stadgarna ska bjuda gammal jazz från 20-40-tal?!

Trion Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist (även han Harry Arnold-stipendiat) flygel, Lasse Lundström (förstås också en av våra stipendiater) kontrabas och vår styrelsemedlem Roger Berg trummor inledde med Woody’n You. En låt som Dizzy Gillespie ursprungligen skrev för Woody Herman men som också hörts med Oscar Peterson, berättade ”Svempa” som väl snart måste få sitt stora genombrott som en av våra absolut bästa jazzpianister – om han inte fått det?

Sedan kom kvällens bandleader Niklas Fredin med sin trumpet in tillsammans med Mattias Carlson med klarinett och tenorsax. Niklas inledde vid sångmikrofonen och Lullaby Of Birdland och hans version stod inte mycket efter min stora favorit Mel Tormé när det gäller fenomenal scatsong.

Vi fick alla pärlorna på rad! Route 66, Charie Chaplins Smile, pålitliga croonerlåtar som Fly Me To The Moon, The Lady Is A Tramp, Sweet Lorraine, Mack The Knife, What A Wonderful World, It’s Only A Paper Moon, Walking My Baby Home och In A Sentimental Mood där Niklas förtjuste med sin trumpet.

… och var det inte flygelhornet vi hörde i Miles Davis Blue In Green. Jag är inte säker på låten, rätta mig gärna om jag har fel!

Stort jubel när Niklas, Lasse och Roger ”duellerade” med scat, bas och trummor i Sweet Georgia Brown och punkt satte man med It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing och extranumret As Times Goes By från Humhprey Bogart-Ingrid Bergmans storfilm Casablanca  där jag tyckte jag anade, att Niklas också sjöng några strofer med Tage Danielsons svenska text om Ingrid Bergman.

– Riktigt kul att få spela för en publik som också dansar, tyckte Mattias Carlson som väl är mera van vid sittande jazzdiggare – och visst, parketten var full mest hela kvällen av en dansande – och applåderande! – publik.

… och vill ni höra mer av Roger Berg så är han tillbaka på Hot House redan den 9 mars, då i Favoritkapellet med musiker som röstats fram av medlemmarna i den föreningen.

Text och bild: PETER KASTENSSON

Fullt hus för Roger Berg Swing Explosion

swing ex

Roger Berg Swing Explosion ställde upp med ett fullmatat lag på Hot House och Tuppen den 9 februari och det var fullt hus – Fredrik Håkansson, trumpet, Calle Lindberg, trombon, Lasse Lundström, bas, Ed Epstein, saxar, Torbjörn Brorsson, piano samt Katarina Elmberg, Rebecka Molander och Sandra Marielle, sång.

Olof Karlén, styrelsemedlem i Hot House och skicklig kontrabasist skrev:
Roger Berg tillbaka på Tuppen.  Idel proffsiga musiker och vokalister levererade denna kväll en mustig jazzgryta. Instrumentalisterna inledde med fina ” Flying Home” som verkligen fick vingar i bandets regi. Tätt därpå kom ” A String of Pearls”, ett Glenn Millernummer som trots bandets begränsade sättning definitivt ledde tanken till storband av bästa märke. Läckert basspel av Lasse Lundström och tätt uppbackad av Roger Berg, en ständigt slagfärdig trummis. Roger skötte också mellansnacket mellan låtarna och påminde oss ständigt om vilka musiker som spelade. Föredömligt.
Vokalisten Sandra Marielle gjorde därefter entré med den fina Beatleslåten” Can´t Buy Me Love” i ett hett svängande mediumtempo, som jag tror ingen har hört förut. Dansparen drogs till dansgolvet i en aldrig sinande strömvirvel. Ja, det gäller att passa på.
” Moonglow” följde sedan, en fin ballad där kvällens saxofonist Ed Epstein fick blomma ut. Ed med förflutet i supergruppen Kornet. Ett band som bildades på 70-talet av studerande vid Framnäs musikutbildning och som innehöll de verkligt begåvade inom den tidens fusionsjazz.
” Sentimental Journey” levererades med säker hand av Katarina Elmberg, även här en medryckande och säker insats.
Dags för kvällens första medley. ”S´Wonderful” och ”Witchcraft” i en fin och smakfull förening. Här kom kvällens pianist Torbjörn Brorsson till sin rätt. Torbjörn hörde jag första gången som pianist i tolvan någon gång på 80-talet. Läckert och fint flygelspel. Torbjörn hade förpassats till dansgolvet men fick i gengäld utnyttja Tuppens flygel istället för scenens piano.
Calle Lindberg, till vardags i juridikbranchen och kvällens trombonist, gjorde ett helgjutet och övertygande intryck med sitt instrument. Calle har man hört i många sammanhang, alltid med ett fantastiskt läckert trombonspel i ensemble och solopartier.
Fredrik Håkansson var en ny överraskning för mig. Han blev definitivt ingen besvikelse, fina ensemblepartier och övertygande soloinsatser gav full valuta för pengarna.
Bandet tog så småningom paus och andra set fortsatte i samma övertygande stil. Lasse Lundström fick i vackra ” Satin Doll” möjlighet att visa sin bredd på instrumentet. Lasse tycks behärska allt. Pizzicatospel på känt jazzmaner och ett arcospel där han utan att tveka närmar sig stallet på basen.
Lasse har verkligen blivit en tillgång för Malmö, ursprungligen är han Stockholmsmusiker. Första gången hörde jag honom med bl.a. Bernt Rosengren på sax från en inspelning på jazzklubben Faching.
Efter ytterligare ett antal fina nummer som bl.a. innehöll ” Manhattan”, ”Bye Bye Blackbird” (med samliga vokalister) och många fler, blev det dags för ” In the Mood” som bandet verkligen fick att låta storbandslikt. Här fick samtliga inblandade möjlighet att briljera fullt ut.
Ett extranummer brukar vara standard dessa kvällar hos Hot house. Så även denna gång. Efter sedvanliga harangeringar kom extranumret i form av ” Apple Blossom” , en värdig avslutning på en fullmatad kväll med hög musikalisk kvalité, dansvänliga låtar och en trevlig social samvaro. Stort tack till bandet och förhoppningsvis på återseende.

Bild PETER KASTENSSON