Jolson med Amiralens Juljazz frÅn ”fel sida”

Amiralens Storbands julövningar på Öresundsterminalen – en rapport från ”fel sida av rampen”

Det här är ingen konsertrecension! För en konsert i egentlig mening var inte vårt framträdande på Öresundsterminalen den 4 december. Vi brukar i stället, lite blygsamt, kalla våra spelningar på Öresundsterminalen för ”öppna repetitioner”. För det är ju det de är, och på så sätt gör det inte så mycket om något går åt skogen. Och någon recension är det absolut inte heller, beroende på att jag, som skriver det här, stod ”på fel sida av rampen” om man säger så…  

Det är alltid lika trevligt att få komma till Öresundsterminalen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi var där nu i julas. Träffar ni på bandets ständige vapendragare Kenneth Svensson, så kan ni ju fråga honom. Han är en hejare på matematik, så han vet nog. Anledningarna till att vi trivs så bra just på Öresundsterminalen – och på Johannamuseet, vårt andra favoritställe – är att akustiken är helt godkänd, att personalen alltid är så trevlig och att det varje gång kommer en helt underbar publik. Människor som gillar vår musik, som lyssnar och ser glada ut. Dessutom brukar det vara absolut fullsatt varje gång, vilket knappast gör saken sämre.

Jag måste erkänna att repertoaren har varit ungefär densamma varje jul, och till det är jag kanske själv lite medskyldig. Min uppgift är nämligen att vara med och bestämma lite grand vad som ska spelas och inte spelas. Förutom att jag ska hålla låda mellan låtarna så ”gubbarna” hinner plocka fram rätt noter. Och så måste jag vara lite polis också mellan varven och se till att vi kommer igång när vi ska. Det finns nämligen en och annan som gärna dröjer sig kvar vid pausmackan och glömmer bort att det ska spelas ett set nummer två också. Inga namn!
Tillsammans med Christer (Svärd), som förutom att han spelar trumpet också är ordförande i Föreningen Amiralens Storband, brukar jag numera dyka upp på Terminalen en dryg timme innan det är dags för avspark. Skälet till det är att vi tycker att det är trevligt att träffa publiken och att snacka lite grand om ditt och datt med dem som kommit för att lyssna. Och så får vi en del synpunkter och tips också, vilket inte är så dumt.

Vi började förstås konserten (jag kallar den ”konsert” hädanefter trots att det är lite galet) som vanligt med Harry Arnolds Radiobands gamla signatur ”Stand By” och hängde omedelbart på med en låt ur Buddy Richs repertoar, Bill Potts ”Big Swing Face” i ett snyggt arrangemang av Stig Frölander. Sedan var det dags för Petri att brista ut i ”More”, en låt som italienarna Riz Ortolani och Nino Oliviero totade ihop i början av 60-talet för en totalt ointressant dokumentärfilm som hette Mondo Cane. Men låten blev bra, det tyckte i alla fall Frank Sinatra, Petri och publiken på Öresundsterminalen. Sen var det dags för Rosa (Rydberg), vitaminpillret från Kävlinge, att ta vid och riva av ett par låtar: den gamla slagdängan ”Who´s Sorry Now” och George Gershwins ”`S Wonderful”, som hon hade försett med egen text. Festligt!
Annars var det förstås gott om jullåtar. ”White Christmas” med Petri i huvudrollen var givetvis ofrånkomlig, likaså ”Winter Wonderland” och Mel Tormés ”The Christmas Song”, snyggt arrangerad av Björn Helander. En av kvällens höjdpunkter, tycker jag, – förutom jullåtarna – var annars argentinaren Angel Villoldos ”Kiss of Fire”, en tango som egentligen heter ”El Choclo” och har fått sitt namn efter en ökänd skurk som härjade i Buenos Aires för drygt hundra år sen. Den hade Soda (Dahlström) försett med ett nytt och effektivt arr.

Bandet lät – som vanligt – fint hela kvällen. Alla var på ett strålande spelhumör. Orkesterns senast tillkomna medlem, Rune Källén, gjorde att trumpetsektionen tycktes ha fått lite nytändning och Bertil Palm var i högform som solist liksom alltid lika pålitlige Sigge Goldman, som inte kan spela dåligt ens om han försöker. Ska jag, från mitt perspektiv, nämna några andra som jag fastnade för just den här kvällen, så måste det väl bli Andreas Huss som har tillfört saxsektionen en stor påse friskt blod och massor av fräscha idéer. Detsamma kan sägas om Per Nordling, vars altsaxton måste vara en dröm för alla balladälskare. Och så har vi Stefan Hansson förstås, vars pianospel alltid är lika festligt. Han hittar på nåt nytt varje gång han får chansen, och den får han ju rätt ofta. Kolla själva Stefans utflykter på klaviaturen nästa gång ni hör Amiralens Storband och lägg märke till reaktionerna i bandet. Stora smil överallt!
Nu märker jag att jag att jag är på väg att räkna upp samtliga medlemmar i Amiralens Storband, vilket i och för sig inte hade varit mer än rätt. Men för att inte bli för långrandig sätter jag punkt här.
Nu har jag gjort det!

Text: JAN OLSSON
Foto: MARIA CEDERGREN