Vivian Buczek och ”A Woman’s Voice – ”En av världens främsta JAZZSÅNGERSKOR”

Vivian Buczek från Malmö var den senaste (sista?) som fick det ”det stora” Harry Arnold-stipendiet på 10.000 kronor, 2016. Peter Asplund, Södertälje, är en av landets främsta trumpetare (och sångare) och uttryckte nyligen: ”Vivian Buczek är en av världens främsta jazzsångerskor!”

Asplund var nyligen i Malmö för att spela och sjunga med Monday Night Big Band på Malmö Live/Kuben. Då dök Vivian Buczek upp som hemlig gäst, och det gjorde Asplund när Vivian nyligen hade en konsert med Bohusläns Big Band på Palladium och samtidigt gjorde ett skivsläpp, A Woman’s Voice, som hon gjort med Norrbotten Big Band. Det var då Peter Asplund uttryckte sin beundran för Buczek, som han också kallar sin musikaliska syster efter många konserter tillsammans.
Palladiumkonserten var välbesökt om än lite märkligt nog inte riktigt utsåld.
Jag är inte mannen att tillräckligt bra kunna beskriva konserten där Bohuslänningarna leddes av Martin Sjöstedt, pianist och framstående arrangör av låtarna på A Woman’s Voice (bilden med Vivian Buczek). Därför tar jag mig friheten att citera lite av vad Christer Nilsson, välkänd jazzrecensent under rubriken ”Vivian Buczek och Bohusläns Big Band skapade eufori`”skrev i Orkesterjournalen:
”Buczek äger en påtaglig avspändhet, lekfullhet, auktoritet och grym rytmkänsla i allt vad hon inlevelsefullt sjunger. Hon har aldrig hukat för utmaningar som att sjunga harmoniskt krävande highlights som Horace Silvers Nica’s Dream, Miles Davis Four, Bill Evans Very Early och Clifford Browns Joy Spring. I A Woman’s Voice hyllar hon fler favoriter, som Abbey Lincoln (Throw it Away), Monica Zetterlund (bitterljuva med alltför bortglömda I morgon), Nina Simone (I Think it Will Rain Today) och Wayne Shorter (Infant Eyes) – världskända stilikoner som format Vivian till den kvinna hon är i dag.
Och ofta brister hon ut i scatsång (med saxsektionen som en extrastämma i unisona partier).Oväntat men ytterst glädjande bjöd Vivian upp sin ”stablemate” Peter Asplund på scen. Han bländande med sitt trumpetspel i den festliga All in All och ”sångduellerande” i It’s Alright With Me, där intensive tenoristen Mikael Karlsson kom loss. Kom loss kom även den lyriske trumpetaren Samuel Olsson i Martin Sjöstedts kontemplativa Tales. Yasuhito Moris väl etablerade briljanta basspel var en annan höjdpunkt …
… I slutet av konserten hade publikens varma stöd gett upphov till eufori som Vivian med BBB tackade med den avslutande och berörande Here’s to Life.”
Skrev Christer Nilsson bl a.

I publiken som hyllade med stående ovationer fanns bl a en annan av Malmös välkända och fantastiska jazzsångerskor, Victoria Tolstoy, liksom Vivian Buczek Harry Arnold-stipendiat (2011) som högljutt gav sin förtjusning till utlopp och överlämnade något gott att dricka efteråt.

  • PETER KASTENSSON

Mycket tradition men också nytt vid Sällskapets höstfest på Anneberg

Så har det varit traditionell Höstfest med Harry Arnold-sällskapet.
Traditionellt på Annbergsgården. Våra kära krögare Elisabeth och Jörgen var på plats. Som medlemmar. För i köket och bakom serveringsdisken var det nytt folk. Mera om detta lite längre ner.

Traditionellt bjöds det också på fin musik. Visst är det fantastiskt att det här Sällskapet alltid, och jag menar alltid, kan bjuda på det bästa av vad vi har av swingmusiker i den här landsänden!
Tacka förstås vår styrelsemedlem Roger Berg för detta! På den inte särskilt upphöjda scenen hade vår trummis par preference den här söndagen bjudit in blåsarna Jack Andersson trumpet, Dan ”Gisen” Malmqvist med sin klarinett och Thomas Jonasson med tenorsaxofonen tillsammans med pianisten Mats Nilsson och basisten Ulf Rådelius. Alla välbekanta för våra medlemmar men kanske inte just i den här konstellationen.

Men det var – förstås! – alldeles excellent swingigt redan från det man satte takten med Deed I Do av Fred Rose. Inte med sång den här gången, den fick vi vänta på tills Thomas Jonasson la undan saxen för en stund och förtjuste oss med sin mjuka stämma i Sweet Lorraine. Thomas har ju en härlig röst (”tänk var världen missat”, tyckte Roger Berg) som ju egentligen kompletterar hans fina Lester Young-klang på tenorsaxen. Tycker jag.

En rask timme i första set avverkades med bl a It Had To Be You, Sentimental Journey och Way Down Yonder In New Orleans, med his excellens Berg i en av huvudrollerna. Liksom i Undecided i ett rejält upptempo.
Överhuvudtaget är Roger Berg generös med att ge bandet solisttid, självfallet. Efter pausen där jag som vanligt inte vann något med alla lotter jag köpt, fick även Jack Andersson släppa sin Louis Armstrong-trumpet och upphäva sin väna stämma i If I Could Be With You. Med en röst som dock är en bit från Armstrongs. Tycker jag. Om man så säger…
Mats Nilsson vid pianot hade gjort ett fint arrangemang av Duke Ellingtons The Mooche och Ulf Rådelius – inte så ofta sedd men välkänd gäst hos oss –  gladde bl a i In A Mellow Tone, också en av Ellingtons många berömda jazzstandards. Och över alltihopa lyste – inte Povel Ramels Moder Sol – men väl Gisens drillande klarinett.
Efter avslutande Fats Wallers Ain’t Misbehavin’ och Jack F Hanleys Back Home Again In Indiana vandrade var och en hem till sig. Mätta efter en som vanligt fin musikalisk afton där man också kunde konstatera att nya krögarna i Kniv Och Gaffel fint hade anslutit till det som ovan nämnda Elisabeth och Jörgen tidigare åstadkommit i köket. Det lovar bra för fortsättningen.

Text och foto: PETER KASTENSSON