Mycket tradition men också nytt vid Sällskapets höstfest på Anneberg

Så har det varit traditionell Höstfest med Harry Arnold-sällskapet.
Traditionellt på Annbergsgården. Våra kära krögare Elisabeth och Jörgen var på plats. Som medlemmar. För i köket och bakom serveringsdisken var det nytt folk. Mera om detta lite längre ner.

Traditionellt bjöds det också på fin musik. Visst är det fantastiskt att det här Sällskapet alltid, och jag menar alltid, kan bjuda på det bästa av vad vi har av swingmusiker i den här landsänden!
Tacka förstås vår styrelsemedlem Roger Berg för detta! På den inte särskilt upphöjda scenen hade vår trummis par preference den här söndagen bjudit in blåsarna Jack Andersson trumpet, Dan ”Gisen” Malmqvist med sin klarinett och Thomas Jonasson med tenorsaxofonen tillsammans med pianisten Mats Nilsson och basisten Ulf Rådelius. Alla välbekanta för våra medlemmar men kanske inte just i den här konstellationen.

Men det var – förstås! – alldeles excellent swingigt redan från det man satte takten med Deed I Do av Fred Rose. Inte med sång den här gången, den fick vi vänta på tills Thomas Jonasson la undan saxen för en stund och förtjuste oss med sin mjuka stämma i Sweet Lorraine. Thomas har ju en härlig röst (”tänk var världen missat”, tyckte Roger Berg) som ju egentligen kompletterar hans fina Lester Young-klang på tenorsaxen. Tycker jag.

En rask timme i första set avverkades med bl a It Had To Be You, Sentimental Journey och Way Down Yonder In New Orleans, med his excellens Berg i en av huvudrollerna. Liksom i Undecided i ett rejält upptempo.
Överhuvudtaget är Roger Berg generös med att ge bandet solisttid, självfallet. Efter pausen där jag som vanligt inte vann något med alla lotter jag köpt, fick även Jack Andersson släppa sin Louis Armstrong-trumpet och upphäva sin väna stämma i If I Could Be With You. Med en röst som dock är en bit från Armstrongs. Tycker jag. Om man så säger…
Mats Nilsson vid pianot hade gjort ett fint arrangemang av Duke Ellingtons The Mooche och Ulf Rådelius – inte så ofta sedd men välkänd gäst hos oss –  gladde bl a i In A Mellow Tone, också en av Ellingtons många berömda jazzstandards. Och över alltihopa lyste – inte Povel Ramels Moder Sol – men väl Gisens drillande klarinett.
Efter avslutande Fats Wallers Ain’t Misbehavin’ och Jack F Hanleys Back Home Again In Indiana vandrade var och en hem till sig. Mätta efter en som vanligt fin musikalisk afton där man också kunde konstatera att nya krögarna i Kniv Och Gaffel fint hade anslutit till det som ovan nämnda Elisabeth och Jörgen tidigare åstadkommit i köket. Det lovar bra för fortsättningen.

Text och foto: PETER KASTENSSON

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *